Det slog till när jag minst anade det, som en kniv rakt in hjärtat, i magen, i hela mig. som en forsande ilning genom hela min kropp. jag visste om det men jag ville inte tro det. jag tvingades stå alldeles stilla, tog ett djupt andetag och sedan satte jag bara min ena fot framför den andra, iväg från dig.

det hade gått alldeles för lång tid sedan den kvällen för att fortsätta hoppas, men ibland gjorde jag det i alla fall.

där stod vi, som jag så många nätter hade hoppats och önskat. det blev tungt att andas, det snurrade och varje minut kändes som en sekund. jag vågade inte ens titta upp på grund av rädslan över att behöva möta din blick som mina knän är alldeles för svaga för. en dimmig natt i juni och jag kastades tillbaka till ruta ett. bland alla dansande kroppar och ekande skratt sjöng han:

"you only know you love her when you let her go – and you let her go"

och där stod vi och höll om varandra fastän du hade släppt taget för längesedan.