När jag inte kan sova så brukar jag titta på väggarna.
Jag brukar titta på alla små skavanker. Där jag slant med rollern. Där du försökte måla över en bubbla som var bortom din kontroll.
Jag minns att jag frågade vad du gjorde.
Sammanbitet förklarade du att du skulle måla över den där bubblan. Jag skrattade, ryckte på axlarna och sa
äsh det är inte så noga.
Du stod där i sommarvärmen, endast iklädd ett par målarfärgsfläckiga mjukisbyxor ifrån landstinget och omaka strumpor. Du vände dig om,
mot mig
och sa att det är visst noga. Vi ska ju bo här.
Sen log du och jag älskade dig så mycket. 

När jag inte kan sova brukar jag titta på väggarna.
Jag brukar titta på alla små skavanker. Det lilla jacket där min högra framtand åkte in först. Fläcken efter en öl som kastades mot mitt huvud men som träffade väggen istället
(jag har tvättat den men jag ser fortfarande fläcken).
Han stod där och skrek spottade och svor. Jag låg i fosterställning i sängen.
Jag tittade på väggarna. På alla små skavanker.
Jag tittade på bubblan och kom ihåg din sommarvarma hud som var min att ta på när jag ville och hur du slet med den
jävla bubblan
för att du älskade mig. 

När jag inte kan sova så brukar jag titta på väggarna.
Jag brukar titta på alla små skavanker. Och jag minns.
Jag minns allt.