Skimrande smycken likt vintergatans glans
blixtkulor faller från din ögonfrans.
Emalg-stöpta människor saknar form och substans
hårda och kalla finner ej nån sans.

Mascaran din har satt sitt spår
beklär din kind i sorg
en kall kår
saltet skvallrar om en torkad tår.
Kristalliserar dina känslor till is
att leva får betala sitt pris.
Folk snittar upp ett redan öppet sår
infekterar
styr ditt liv
infiltrerar
raderar dina känslor
och steriliserar.

En staty krackelerar framför sin skulptör
något inom honom dör
ting är bräckligt men du är skör.
Frosten bleker och förskönar
gör allt odödligt för en stund
fryser tid och rum
ett ansiktsuttryck görs stum.

Kylan gjorde ditt blod klumpigt och trött
läpparna har mist sitt rött
ett väsen klämmer åt
stryper en artär
tungan blå ej vackert skär.
Pärlmoln av varmrök for ur dig
din andedräkt förtvinar
kölden gjorde den synlig och förfinar.
Så sista stationen ska du av
lura döden på en slav?
Snopen blomma tittar fram under silver-snön
du skakar på håret
så skön..så skön..