Hon var inget mer än avsked




dansade med
smärtan piskandes längs ben

en kikare
Mörkt mörkt röd
på kroken den vid
dörren i tamburen

alla tapetserade
rum i hjärnans veck från
då till nu


örontiljor
avskedsprövade bristnings
gränser spräckte

våldförde. Det var
jag jag ingen annan


det var verkligen jag. Släppte
huden. Var ännu jag som rev
bitar av tapeten med mun

du äcklades av livsmod


ännu inte upptäckt mitt. Det
är klibbigt vanvårdat skamligt

inrullade begär som krav på liv
är.