i dag blev min själ åter ensam och lämnad i en
obeskrivlig kyla av tomheten och bortglömdhet

från att ha varit två med mycket skratt värme
en livslust stark fylld av en framtida värderingar

till den ynkliga ensamheten ut av aldrig få det
att funka klockan är 23:44 och jag ringer och


väcker henne och pratar vi är i hop igen vi
slipper inte varandra jag vet för min egen

del men varför straffar Gud henne eller är
hon sänd för att straffa bara mej ? hur som

haver så älskar jag henne starkt som minna
känslor intensiva är som jag har svårt att

hantera när jag inte är ensam jag blir aldrig
klok på livet eller livet på mej det jag vill blir

det aldrig och det jag inte vill så blir det alltid
så hur fan ska jag göra för att komma upp

på den rätta vägen inte med min kropp men
med mitt huvud