Först mindes du ingenting, var du befann dig. Du hade till och med glömt ditt namn.
Därefter blev du långt i efterhand, Färdskrivare, medveten om att du befann dig på en väg, där du förstod, att där fanns ingen återvändo.
Sent omsider mindes du också att du en gång bott i ett stort hus och varit son till byns rikaste man. Ensam kände du dig i din nya existens men inte för inte hade du färdkamrater. Du hade männen, som om du aldrig vetat av något annat. Deras drifter var du väl medveten om men beslöt dig att bortse ifrån. De väntade bara på att en predikare skulle bli till bland dem. Slutligen förstod du, att det skulle bli du.
Men ännu hade du kvar din bro till det förflutna. Efter en genomfestad natt hade du varit på hemväg, då du påträffade en man som låg mitt i din väg. Som seden bjöd bar du in honom i din trädgård för att underrätta myndigheterna nästa dag. Men främlingen kvicknade plötsligt till i dina armar. Han hävde ur sig en lång harang på ett språk, som du inte förstod och så dog han.
På natten kände du att någonting oerhört gick in i dig. Därmed var det meningen, att du själv skulle bli medveten om, att du enbart hade blivit till för att berätta denna vansinniga berättelse om en för dig helt främmande gudom och hans son om och om igen för alla och envar, oavsett om de ville höra på eller ej.
Men ännu trodde du att du kunde glömma bort alltsammans. Men ödet hade sedan länge föregripit dig. Redan nästa morgon stod stadens hövitsman vid hans port och du kunde inte hjälpa, att du kräkte ur sig hela berättelsen. På hela ditt extatiska uppträdande skulle man ha kunnat tro att denna historia hade kommit för dig som genom en vision och att du plötsligen var en del av den dödes berättelse.
Att hövitsmannens soldater drev bort dig från ditt hus och hotade att döda dig om du kom tillbaka var väl ingen överraskning men däremot att männen skulle bli din enda tillflykt och därmed var fältet öppet för det som du inte i din vildaste fantasi kunde drömma om.
Alla världar har brister och en obestämd dag hade tydligen de blivit överspelade. Händelseutvecklingen höll på att stagnera och det hade sitt pris, som verkligheten inte kunde leva med. Slutligen beslöt den att välja det mest smärtsamt drastiska sättet att uppnå en förnyelse nämligen genom att helt ömsa skinn. Man kunde bakom skymningen höra dess skri, som ökade i omfattning. Omgivningen började skälva likt en jordbävning men slutligen hördes en stämton likt en bälg som höll på att brista. Men den följdes av en hög ljuvlig ton och männen började dansa; först sakta och trevande men därefter med allt större fermitet. De började jubla och ropa: Mot öknen mot öknen.
Mitt i brytpunkten mellan de iskalla dimmorna och solen tyckte du dig se gudomens son komma nedför kullarna och beredvilligt gå dig till mötes. Därmed vart du en del av honom och inte bara av hans berättelse. Nu kunde denna gudoms röst aldrig tystna inom dig utan budskapet kom att vandra in genom männen till dess alla hade uppfyllts av det, så att de själva kunde gå ut och predika.
Gudomens språk var rikt på undertoner av tidlös mystik och förkunnelsen var i det närmaste oförstörbar. Slutligen kunde var och en om han eller hon så ville bosätta sig i den. Gudomen tog sig viste under namnet Shan och han blev din magiske följeslagare, som kunde ställa av verkligheten omkring dig, så du kunde meditera, vilket du aldrig hade kunnat förut. På samma gång lämnade du en sorts personligt avtryck på allt levande, som utgick från hans namn.
Man kan genom ditt utmärkta värdskap känna av varje färgskiftning, smak och doft av ditt karga landskap. Men samtidigt oroar du dig läser man ut över att du inte ger vart uttryck rätt valör.

Emellertid är det först då Shan är på väg till dödsriket och inte längre skulle göra sig hörd annat än genom sina sanningsvittnen, som man blir medveten om hans roll som de troendes betvingare.
Din text, Färdskrivare, finns därefter bara till för att din själ skall vandra till den plats där Shans seger över döden blev till mitt inne i folkhopen. Verkligheten hamras så tunn att läsaren själv känner av att Shans tunga blir blå, då han kämpar efter luft. Utan svårighet blir man förtrogen med att du och männen enbart skall förbereda honom för hans död genom att lägga rökelse vid hans fötter och två hans lemmar, eftersom motivet enbart gäller hans andliga inte hans lekamliga välfärd.
Vad som hänt Shan enbart antyds men man kan själv sätta sig in hur hans fiender sarasenerna har malträterat honom i timmar eftersom han med sin blotta existens satte hela deras värld ur spel. Som en sann son till sitt ursprung tycks ingenting världsligt bekomma honom utan han ler inbjudande till människorna. Och även om han inte längre kunde tala, talte hans ögon mer än tillräckligt för att hans lärjungar skulle veta vad de skulle göra, varvid en stor gemenskap kom över dem. Lärjungarna, som blev till dina hemlösa män, skulle inte ens tänka på hämnd utan pröva om det inte fanns något gott sarasenerna gjort och sedan bearbeta sin sorg inför Shans fader och sedan be för dem. Shan var då behjälplig att tilltala sin fader men detta kunde endast företas på mänsklighetens urspråk och då kunde detta enbart ske genom gester, eftersom ingen då levande längre kunde tala detta tungomål.
Och eftersom lärjungarna nu blivit utrustade med särskilda ögon som kunde avläsa himmelens rörelser kom det ett stort lugn över dem, eftersom de då förstod, att sarasenerna också skulle kunna bli Shans barn, eftersom de inte visste, vad de gjorde.
Men du kunde med stor tillförsikt känna av att lärjunge efter lärjunge kom att predika om honom utan tanke på sin egen välfärd. Men du har med din osammanhängande berättarkonst avsagt dig varje krav på en litterär ambition, eftersom det du hade att ge inte begränsade sig av sådana anspråk.
När vi tar farväl av dig har du förvandlats till en saltstod, där din berättelse om din gudom för alltid förblir oförstörbar, eftersom den är inskriven i de troendes hjärtan.