En dag går vi omkring på en privat visningsträdgård på norra Öland. Allt är så vackert och allt är så milt. Solen vinden och allt som växer en hyllning till livet och kärleken. Mannen kommer fram och hälsar oss och berättar om växterna den underbara växtzonen där nästan allt kan trivas. Skägg och vindrufsigt hår och små runda händer. Blåa pigga ögon. Röda kinder. Fast den här tomten talar dalmål. Utav alla svenska dialekter så talar han dalmål här på Öland. Så udda. Vi pratar om det efteråt när vi tittar på bilderna vi tog. Nej han kom inte med. Nu minns jag för två år sedan under ombyggnaden. Vi åkte till Mora en helg mitt i november och såg på konst för att slippa ett inplastat hus. Ett boende på kryckor. På en åretruntcamping vi hade bokat ett härbre och möttes av en märklig liten man. Blå overall blå luva, röda hårlockar spretande ut och en lampa i vardera handen. Han lyste av glädje både själv och med lamporna i snöslasket och visade vägen, elskåpet och alla nyckelhål. Lysknappar och sopstation. Dom där pigga blå ögonen som fick oss att tina upp efter timmarna på vägen. Hur vi kom i samspråk och noterade att han talade sån utpräglad malmödialekt. Maken sa: - och vad för en skåning så långt norrut? Han skrattade och sa: -Kärleken förstås! Honom har vi inte heller fotograferat. Han kom bara i mörkret båda gångerna. Tankarna virvlar Jag minns min första tomte. Pappa hade klätt ut sig med tomtemask. Men hans höga näsa gjorde ögonhålorna gapande tomma. Vad rädd jag var. Det blev snabb demaskering och den tomten kom aldrig igen. Hur uppstår en äkta tomte? Är det en främling lite bortifrån? Kommer han för kärleks skull? När jag kommer in i ditt liv och hälsar dina gäster och försöker vara istället för hustrun (hon som inte är bland oss längre), blir jag en tomte då? Jag tror att för några blir jag ganska lik en trädgårdstomte. Men för vissa blir jag en ny människa på en gång. För andra finns sådana bara "på loft".