Det möte som just äger rum inträffar egentligen inte, i alla fall inte officiellt. Platsen är Kuwait Tower Hotel i Basel, där sviterna 23-28 är reserverade sedan länge.
I svit 25 är möbleringen i vardagsrummet huvudsakligen arabisk. Det finns stora färggranna sittkuddar på golvet och vid den låga utsirade bokhyllan står en stor vattenpipa med blåmetallisk ornamenterad kupa.

På golvet sitter fyra kvinnor i skräddarställning på varsin stor kudde med guldfärgade tofsar.
Två är äldre än de andra, kanske i 65-75 årsåldern medan de andra två verkar vara 40-45 år gamla. En av de äldre och en av de yngre bär fotsida klänningar med arabiska huvuddukar. De andra har påtagligt västerländska kläder, dock verkar den yngre av de två ha ett påtagligt arabiskt utseende.
Några tjänare kommer in och serverar de fyra arabiskt kaffe i små brokiga skålar och man låter vattenpipan gå runt under tystnad. Man börjar sedan småprata med varandra, ler och nickar belevat och artigt åt varandras inlägg. Det verkar som om den äldsta kvinnan med svart huvudduk har mest respekt med sig. De andra verkar särskilt hövliga och aningen servilt underdåniga mot henne.

- Så har vi samlats i Guds namn. Det är en stor dag idag. Den är så stor att jag vill fira den på ett särskilt vis, säger den äldsta med upphöjt lugn. Hennes stämma är kraftfull men melodisk.
Hon knäpper med fingrarna i luften och en tjänare går bort mot en vagn och rullar fram den mot de fyra. Hon räcker fram varsitt kristallglas till de andra och fortsätter.
- Redan Mohammed visste att skilja på officiella plikter och mer privata tillåtelser. Vi ska nu dricka rött libanesiskt Chateau Musar vin från 1981 och en maltwhisky från Islay i Skottland, en 30-årig Caol Ila och sen ska vi roa oss.
- Men kära Amina, är det verkligen tillåtet? säger Rana med darr på stämman. Hon är gift med kung Abdullah II och är drottning i den hashimitiska kungafamiljen som styrt Jordanien sedan landet bildades. Hon fnissar och håller lite belevat upp den ljusblå huvudduken framför munnen. Några glas rödvin och en mugg whisky är troligen det mest rebelliska hon har gjort hittills i sitt liv.  
- Jodå, vi gör som vi vill just nu, här finns inga öron eller ögon. Amina skvättar i vin i glasen och whisky i små silverbägare. Hon är maka till Ahmoud Abbas, ledaren för Fatah och PLO alltsedan 2005, då han efterträdde Yassir Arafat.  Amina är drygt 75 år, med silverhår bakom huvudduken, en fårad panna men med såna där ögon som gör det tydligt att hon är van att få som hon vill.
- Jag tror jag står över whiskyn, det drack jag så det räckte när jag levde i Storbritannien, skrattar Asma al Akhras, gift med Syriens och Baathpartiets ledare Bashar al-Hassad. Asma, som närmar sig de femtio, är född och uppvuxen i England och träffade Bashar under dennes studier i England. Hon är klädd i en snygg kostym av italienskt märke och bär under den en lila topp. Hennes ögonbryn är som svarta tjocka streck och läpparna blodröda. Ögonen brinner av en sällsam intensitet och är alldeles kolsvarta.
- Jag provar allt som finns, det är inte så ofta man kommer ut på ett sånt här möte, ler Sara och räcker fram glaset mot Amina. Sara är maka till Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister efter att Ehud Olmert och den gamla pansargeneralen Ariel Sharon fallit bort. Hon är drygt femtiofem år gammal och har ett karakteristiskt judiskt utseende. 

De fyra sitter och pratar under någon timme. Berättar om sina liv, om sina drömmar och förhoppningar, sina barn och barnbarn och visar varandra kort från familjealbumen man haft med sig.
 Efter ytterligare två flaskor vin börjar stämningen lyfta ordentligt och man börjar bräcka varandra genom att berätta roliga historier om sina män. De har avlagt ett löfte om att vara helt ärliga mot varandra, men även lita på att mötet sker under ömsesidigt tystnadslöfte. Det som sägs i rummet stannar i rummet.

- Och Benjamin då, han som ska ha allt koscher när nån ser på. Ni skulle bara veta. Han grillar fläskkarré och äter tysk Türingen korv så fort han kommer åt och äter med god aptit. Dessutom är han ateist egentligen, trots att han går i synagogan och rabblar böner. De andra fnittrar uppsluppet åt Saras historia.
- Abdullah då, han som försöker vara en sån machoman inför folket och militären. Han lider av inkontinens, har avverkat tre terapeuter för att han inte riktigt kan frigöra sig från sin mamma och sen sover han med tummen i munnen. De andra skrattar skadeglatt åt Ranas berättelse, så befriande att Aminas huvudduk halkar ned på sned över ena örat.
- Och Bashar har ett hemligt nummerkonto i Schweiz med pengar han stulit från Baath-partiets stridskassa, tillkännager Asma stolt. ” Det har ju varit en hel del bråk i Syrien den senaste tiden och han har sörjt för en eventuell reträtt. Banksekretessen i Schweiz är fortfarande rätt så relativ”. Det hörs ett sus av nyfikenhet luften dallrar av illa dold sensationslystnad. 
- Lyssna, nu ska ni få höra. Amina sänker medvetet rösten till en viskning och de andra lutar sig mot henne för att inte missa en enda stavelse.
- Mahmoud, som gärna vill framstå som en orädd PLO-kämpe och krigsveteran är skotträdd. Hör han en smäll av knallpulver lubbar han iväg till närmaste skyddsrum. De andra drar efter andan.
Efter det brister alla fördämningar och kvinnorna delar friskt med sig av sina mäns gärningar och bedrifter, tillkortakommanden och mer skumögda handlingar.

Det blir Amina som till slut tar upp det mer seriösa ämnet för dagen.

- Hör ni, det är en gåva att få träffas så här. Prata med varandra, ta del av var och ens glädjeämnen och sorger. Tänk att få inse vilka systrar vi är och hur lika våra hopp och önskningar ser ut. Vi delar dessutom en stor sorg allihop. Männens krig har nu pågått sedan Israel bildades 1948 och till vilken nytta? Det har blossat upp igen under olika namn, ibland har de hetat "Självständighetskriget", "Suezkriget", "Sexdagarskriget", Yom Kippurkriget" och "Libanonkriget".  Och ibland har det kallats för första Intifadan och sen den andra Intifadan. Jag är så evinnerligt trött på detta politiska käbbel och våra mäns oförmåga att en gång för alla skapa fred. För vad vill folket egentligen? Folket vill alltid ha fred. Vi flyttar gränser fram och åter sedan 60 år tillbaka, genom manlig fåfänga och envishet, för några stenrösen och ett par nävar sands skull. Och gör det genom floder av blod. Våra söner och döttrar offras, alla de som skulle kunna ha byggt landet. Titta er omkring, vad ser ni? Gubbarna i Egypten fortsätter på krigets väg. Den nye, general Fattah Sisi verkar inte vara ett dugg bättre än Mursi. Demonstrationerna från muslimska brödraskapet slås ned med hård brutalitet. I alla fall, vi valde bort Egypten. De har fullt upp med egna problem.  Och den lilla skitstaten Libanon rantar mest efter andra, så de är inget problem. Vi räknar kallt med att de här följer med oss, bara vi lyckas med det vi har föresatt oss.
Tre kvinnors ögon riktas mot Asma, som slår ner blicken och fuktar sina läppar.
- Jag vet. Det håller på att gå över styr hemma i Syrien. Men jag tänker praktiskt. Kan vi rikta blicken utanför vårt eget land och fokusera positivt, kan det komma något gott ut av det.
De andra nickar begrundande. Amina tar upp tråden igen.
- Vi kvinnor borde kunna se praktiskt på problemet. Och vid Allah, ta saken i egna händer, ja och i Jahves namn tillägger hon och sneglar på Sara. De andra hummar, nickar och ler intresserat.
- Jag vet. Hemma i vårt land måste man tidigt lära barnen vem som är svart och vem som är vit, allt hat fortsätter bara som en enda evigt vinande ökenstorm, flikar Rana in. Asma nickar och sippar på sitt fjärde glas vin. Hennes ögon börjar se lite blanka ut i eftermiddagsljuset från fönstret.
- Jag och Amina började i alla fall prata om att det kanske är vi som kan göra hela skillnaden. Det kanske är vi som kan låta fredens horn blåsa över våra länder, att vända hat och misstänksamhet till kärlek och grannsämja, äntligen efter alla dessa år. Asma vänder huvudet mot en i taget och lyfter sitt glas.
- Lyssna här ska ni få höra vad vi har pratat om. Vi vet ju allt om våra män, ja i alla fall tillräckligt. Och ingen skulle tvivla på sanningshalten i ett gemensamt uttalande från oss. Så här tänkte vi oss, säger Amina konspiratoriskt.

De fyra lutar sig närmare varandra och börjar samtala med lägre stämma. 

                                                                 *

Veckan efter kommer ett fullständigt osannolikt brev neddimpande på huvudredaktionerna för de största tidningarna i Jerusalem, Beirut, Amman, Damaskus, London och New York. Breven är ställda personligen till chefsredaktörerna och är undertecknade av fyra kvinnor, alla makar till de mest framträdande politikerna i Mellanöstern.
Kvinnorna deponerar ett dokument hos vardera tidningen, ett dokument försett med de fyras egna personliga sigill i original, det råder det inget tvivel om.
Innehållet sägs i ett gemensamt undertecknat missiv vara avgörande för utvecklingen av Mellanöstern konflikten, och kan rätt hanterad leda till en varaktig fred. Tidningarna får, om de vill påverka fredsprocessen i positivt hänseende, bryta förseglingen och använda innehållet som de finner bäst endast under två villkor.
Om någon av dem som undertecknat breven under den närmaste veckan av någon anledning skulle råka ut för allvarlig olycka med dödlig utgång eller av annat skäl mister livet, får förseglingen brytas. För det andra får förseglingen brytas om inte varaktig fred har slutits senast under kommande söndag kl. 00.00. Om fred har uppnåtts senast vid den tidpunkten ska breven ograverat returneras till en angiven avsändare med sigillen obrutna.

På tidningsredaktionen i Amman är det varmt. Den gamla trötta fläkten i taket vispar runt med långsamma tag och luften står stilla i rummet. Det sitter ett tjugotal personer vid sina skrivbord och arbetar vid datorskärmarna. De flesta är män och har mörka byxor och vita skjortor på sig.
- Vi kan ju inte ge oss till att ringa till Palatset och fråga om det är på riktigt, utbrister Al Sahad, ansvarig utgivare för den största dagstidningen i Amman. Han drar sig i mustaschen och ser osäker ut.
- Vi får vänta, se hur de andra gör. Det gäller ju bara en vecka, säger al-Karim, förste rådgivare och väl allierad med säkerhetsstyrkorna. Han fortsätter.
- Vi har kollat med Kungens stab. Kungen är informerad men ger visst ingen order att bryta sigillet av någon anledning. Vi får vänta. Annars kan Allahs hand bli vred.
- Jaja, det får bli så. Men vid första tecken till publicering i någon annan tidning får vi trycka ut det. Begrips?
- Ja, det är uppfattat.

På motsvarande sätt bestämmer sig de andra tidningarnas redaktioner, om än efter ett antal underhandskontakter med respektive regering och även med de andra tidningarnas redaktioner. Man väljer att ligga lågt och vänta ut veckan fram till söndag kl. 00.00

                                                                      *

Det har nu gått tre dagar sedan männen av sina kvinnor fått reda på brevaktionen och vad som finns att läsa i brevet.

Efter ett antal krismöten med respektive regeringar, säkerhetsstaber och militärledning sitter nu de fyra männen, påtagligt nedslagna och kurar i ett spatiöst hotellrum i Riad.
Vattenpipan går runt, de dricker te o kaffe och bjuds humusröra o lamm.

- Förbannade kvinnor. Jahve ska låta dem brinna värre än en buske, spottar Benjamin netanyahu ur sig. Ögonen är hårda och han är arg.
- Nu får vi hålla huvudet kallt här. Hela vår politiska framtid står på spel om dom sätter sin djävulska plan i verket säger Bashar al-Hassad.  Jag kan bara tala för mig själv, men hon har fått med alltihop. Allt jag aldrig skulle vilja föra till torgs finns med säger hon, allt från meningslösa angrepp på civila judar, skenande kostnader, korruption och mutor. Min karriär är över om det här brevet kommer ut.
- Ja, samma här. Hon har till och med skrivit att jag älskar fläskkarré och har en smygimportör till kansliet, suckar Benjamin Netanyahu.
- Vad gör vi då? Jag tänker inte gå till historien som den förste Kungen som abdikerar från tronen, stönar Abdullah. Hade dom inte skickat det där brevet hade vi kunnat skjuta dom allihop för högförräderibrott.
- Ja, det hade varit lättare. Vi hade stenat dom och sen halshuggit dom, offentligt för att statuera exempel. Förbannade kvinnor. Till och med att jag råkar vara lite känslig för skottlossning har den gamla hyenan tagit med. Det får bara inte komma ut, slår Mahmoud fast.

De sitter länge tysta och tuggar på sina sega lammben, sörplar i sig kallt kaffe och tycker livet är hårt och orättvist.

- Vi får lösa det här. Vad kräver dom nu igen? Abdullah sneglar mot Benjamin Netanyahu.
- Ja, en återgång till 1967 års gränser, inget hattande fram och åter utan alla får maka åt sig. Det innebär att Gaza och Västbanken blir huvudområde för Palestinierna, området väster om Jordan ges tillbaka till Jordanien och Golanhöjderna hamnar hos Syrien. Och så en gemensam liten "pyttestat" av Jerusalem av modell Vatikanstaten.

De fyra kvider gemensamt, var och en utifrån sin utgångspunkt, historia och förstånd. De sitter ihopsjunkna som om all världens olycka vilade på deras axlar.

- Men hur ska vi förklara det här för folket. Det kommer inte att gå, tänk alla extrema krafter, vad ska dom säga? undrar Abdullah.
- Nu får vi tänka till här, säger Abbas. Tänk om vi skulle klara det. Ingå ett avtal som håller. Tänk om vi kunde gå till historien som de som ordnade fram en varaktig fred. Tycker ni inte det är mer värt än att vi är politiker nummer 236 eller nåt som envist håller på och pucklar på varandra med jämna mellanrum medan folket får lida, när de istället har en önskan om fred. Vilka tror ni det kommer att stå skrivet något om i kommande historieböcker? Och extremisterna kommer att ryckas med när det här väl är i hamn. Det kommer inte längre att finnas något att dö för. Visst, lite politiskt hit och dit, men inom fredens ram. Grogrunden för extremismen kommer att ryckas undan, lita på mig.
- Jag är med på vad som helst, bara inte den där kreatursfödans brev kommer ut. Vi har ju en uppgift i samhället att fylla. Vi kan inte dra oss ur när landet kallar, eller hur? Bashar al-Hassad ser mycket bekymrad ut nu.
- Nej, vi gör ju det här för landet, naturligtvis. Hur gör vi med den här gemensamma återuppbyggnadsfonden kärringarna kräver nu då?
Mahmoud bläddrar i sin anteckningsbok och fortsätter.
- Ja, vi får vända det till nåt storsint politiskt utspel. Inte vet jag hur det ska organiseras eller gå till men kanske vi skulle kunna lyfta in våra kvinnor i det arbetet. Mödrarnas ansvar för kommande förbrödring och hänsynstagande, en ny era av moderlig respekt och beskydd, ja ni fattar.
Benjamin Netanyahus ansikte mjukas upp och han börjar le.
- Ja, det är inte så dumt kanske. Kom igen nu så får vi lägga upp strategin och sy ihop hur ett non aggressionsavtal som är hållbart skulle kunna se ut.

Alla fyra breder ut en stor karta över området och börjar med en tuschpenna dra upp de nya gränserna.
- De här Golanbergen, kan man ha dom till nåt om det blir fred, frågar Abdullah.
- Äsch, det är ju bara obrukbara bergknallar då säger Bashar. Dom har inget värde för oss då.
- Inte för oss heller, dom där gamla skitbergen kan ni behålla, säger Benjamin Netanyahu.
- Ok då, men nån slags kompensation vill vi nog ha då i så fall, det innebär ju vissa förvaltningskostnader i alla fall, förhandlar Bashar på.
- Jaja, det löser vi. Du kanske kan få en snutt av området runt Jordan, snacka med Abdullah om det. Abdullah är medgörlig och vill dra sitt strå till stacken.
- Vi löser det. Det är bara insekter och lera runt floden i alla fall. Floden är stendöd, så det kommer att kosta massor att rena den. Du kanske vill ha hela floden? frågar Abdullah.
- Nja, det tror jag inte.

De fortsätter att göra markeringar på kartan. När man kommer till Gaza och Västbanken går det lätt. Raka linjer och räta vinklar. Sand och åter sand och det är inte längre så noga hur gränsen dras, bara den dras och respekteras. Arbetet fortsätter till långt in på natten.  

                                                           *

Det är söndag eftermiddag. Ryktena har färdats med ljusets hastighet runt klotet och slagit ned som en bomb på alla nyhetsredaktioner. Klockan 18.00 kommer ett gemensamt uttalande om framtiden för Mellanöstern att tillkännages. Spekulationerna är igång och det surras om att det kan finnas en möjlighet till en fredstrevare. Eskaleringen av krigshandlingar i området den senaste tiden är inget som någon av parterna vill ha.
Reportrarna vädrar återtåg och kanske, kanske i alla fall ett uttalande om någon kommande färdriktning. Den där färdplanen man har pratat om i flera år nu verkar ingen riktigt komma ihåg eller veta vart den bär.

Egypten var en gång det starkaste arablandet. Landet kom under många år att symbolisera den gemensamma arabiska viljan att kasta ut judarna i havet. Det är därför inte utan ett visst sinne för symbolik som de fyra politikerna väljer det egyptiska presidentpalatsets grönskande västra blomstergård som scen för sitt gemensamma framträdande. Säkerhetspådraget är enormt, eftersom demonstrationerna pågår för fullt. Men bakom murar, taggtrådar, vakter och kanoner kan de deltagande känna sig trygga.
Gården är belägrad av flera hundra journalister, som gillrat upp sina kameror och stativ, ljudsladdar och övrig utrustning för att kunna ta bilder och sända "live" via länk till de flesta länders nationella tevestationer.

På slaget 18.00 öppnas dörrarna och några säkerhetsvakter sprider ut sig på den stora vitkalkade altanen. En ljudtekniker testar de fyra mikrofonerna som finns uppställda bredvid varandra rakt framför pardörrarna in till palatset.

De fyra kommer ut genom dörrarna, beslutsamma och allvarliga. Endast Kung Abdullah är klädd i fotsid vit dräkt och huvudbonad med flätad krans, medan de andra bär mörka kostymer och slips. Huvudkombattanterna Israel och PLO är representerade genom Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas och står i mitten, flankerade av Bashar al-Hassad och kung Abdullah som får representera resten av arabvärlden. På plats finns varken amerikaner eller engelsmän närvarande, något som noteras med förtjusning av reportrar och fotografer. Bakom männen bland säkerhetsfolket står männens fruar, som vanligt i bakgrunden och diskret stöttande sina män i deras värv.

Det tjuter till i mikrofonen och de fyra tar ett skutt tillbaka, innan en tekniker rättar till inställningen. Mahmoud Abbas ler lite besvärat mot de församlade och tar till orda med hela sin statsmannapondus.

- Jag har ett tillkännagivande angående situationen i Mellanöstern. Det har snart gått sex decennier sedan den självständiga staten Israel bildades. Under den tiden har våra länder skövlats och utarmats av krig, ovänskap och hat. Våra söner och döttrar har offrats och våra politiker har inte förmått lösa konflikten på något permanent sätt. Har något steg tagits framåt, av egen kraft eller påskyndat av andra stater som har högst egna intressen att vilja åstadkomma en fredligare zon, har strax stridigheter blossat upp med blodspillan och människooffer. Politiker har kommit och politiker har gått. Ett har de haft gemensamt. Att de inte har förmått lösa konflikten mellan det palestinska och israeliska folken. Vi har därför beslutat oss för att inte längre följa de utstakade vägar som våra företrädare valt, utan väljer en ny väg, fredens väg. Följande dokument är påskrivet av oss fyra jämbördiga parter och är bindande för respektive part. Överenskommelsen träder ikraft ikväll söndag kl. 00.00. Efter den tidpunkten finns inte längre något krig mellan staterna. Jag överlämnar ordet till min kollega Benjamin Netanyahu.

Netanyahu rättar till glasögonen på näsan, blickar ut över horden av journalister och börjar läsa med hög och klar röst.

- Alla fientliga handlingar i områdena upphör vid midnatt och återtåget av samtliga trupper kommer att ske inom 48 timmar. Hizbollah lägger vid midnatt ned sina vapen och inställer ytterligare aktiviteter mot militära eller civila mål i Israel. Parterna har enats om att återgå till de gränsmarkeringar som gällde före 1967 års krig och Israel förbinder sig att lämna samtliga bosättningar på Västbanken inom två månader. Parterna har enats om att inrätta en gemensam statsbildning i Jerusalem med särskilt medborgarskap för invånarna där. Stadens medborgare ska garanteras demokratiska fri- och rättigheter och efterlevnaden ska säkerställas genom FN: s tillsyn. Palestinierna liksom övriga arabländer som träffar överenskommelsen erkänner Israels rätt att existera och dess nationella gränser. Samtidigt som detta avtal ingås sluts ett ömsesidigt non aggressionsavtal mellan parterna. Parterna bildar gemensamt en återuppbyggnadsfond för staternas behov av utbildning, hälsovård, kultur och fritidsfrågor. Arbetet kommer att ledas av våra respektive hustrur, som har tagit mycket aktiv del i att möjliggöra tillkomsten av detta avtal. Netanyahu sneglar lite på Sara, som står stolt och rak snett bakom sin man. Hon söker de andra kvinnornas blick och för ett ögonblick ler de lite svagt i samförstånd.

Fotoblixtar smattrar som fyrverkeri och reportrarna pratar upphetsat i sina mikrofoner medan de anför sina kameramän att flytta närmare. Reportrar omringar podiet och börjar ställa frågor.
Alla fyra vinkar avvärjande mot journalisterna och ägnar sig åt varandra och de framgångar som just har nåtts. Stunden är helig för dem alla och man är högtidligt stolt för att få vara en del i denna fredens dag.
Mahmoud Abbas omfamnar Benjamin Netanyahu på scenen och alla börjar applådera vilt. Sedan byter man plats och omfamnar Bashar al-Hassad och kung Abdullah II.
-  Ett nytt kapitel kan skrivas i vår historia, ropar kung Abdullah och kan inte riktigt hålla sig från att högt tillägga "Allah är stor".
De närvarande är rusiga och nästan andaktsfulla, väl medvetna om det osannolika som har hänt. Det verkar snudd på otroligt att dessa stora statsmän kunnat stå över generationers missämja och stridigheter och istället har enats om en fredens väg i området.

                                                                  *

Senare på kvällen kopplas telefonerna upp mot grupptelefonväxeln. Man knappar in sin kod och avvaktar. Plötsligt öppnas mötet av en välkänd stämma.

- Jaha, flickor. Är ni där? Amina låter bubblande glad.
- Jag är här säger Rana och Sara nästan i mun på varandra.
- Och jag med, kvittrar Asma.
Amina fortsätter mötet som någon slags ordförande.
- Det här gjorde vi fantastiskt bra allihop, tänk att det gick att genomföra. Våra män är hjältar och vi har fått viktiga uppgifter i återuppbyggnadsarbetet, kan det vara bättre?
- Nej, det är verkligen en ny tid, säger Rana. Men några brev i retur har jag inte sett från tidningen.
- Nej, det är samma här. De kommer nog inte att hålla sitt löfte om jag känner murvlarna rätt. Tänk att de aldrig lär sig ärlighet. Och att vi kvinnor trots allt står bakom våra män i deras viktiga gärning.
- Ja, ja. Det spelar ändå ingen större roll, fnissar Asma. 

                                                                  *

Samtidigt samlas nyhetsredaktionerna i sex städer för att fatta ett viktigt beslut.

- Världen måste få veta i alla fall, även om vi har lovat. Nyhetsintresset kräver det. Reportern är upprörd, det svarta håret står rakt ut och hans ögon är ilskna. Han får medhåll av flera andra journalister.
Den ansvariga utgivaren försöker stilla församlingen men lyckas inget vidare.
Man söker kontakt med ägargruppen och får genom den tillåtelse att öppna de fyra kvinnornas dokument.

Man kommer till samma beslut i de andra städerna.

Luften dallrar av spänning när chefsredaktören i Damaskus bryter sigillet. Han öppnar utstuderat sakta kuvertet, tittar ned i det och börjar så skratta okontrollerat. De närmaste tränger sig fram och river kuvertet ur hans hand.
Som en hälsning och en ironisk gest avseende den bristande pålitligheten hos pressen består innehållet av ett antal sidor av den egna dagstidningen, det och inget mer.
- Tamejfan, vilket skojeri. Men fred fick vi skrattar chefsredaktören. Munterheten börjar sprida sig och snart skrattar hela redaktionen åt årets bästa blåsning.

                                                                  *

I Washington och London är den heta linjen upptagen sedan en timme tillbaka.

- Men Barack, du får fatta att dom snodde ihop det själva. Vi hade ingenting med det där att göra. David Cameron är allvarlig och aningen uppgiven.
- Jag fattar det inte. Vi har ju hållit på med fredsuppgörelser i trettio år snart, hur fan kunde dom greja det själva. Hur ska det gå med fredspriset nu, jag åker ju ur Vita huset om några år. Barack låter nedstämd och surmulen.
- Det går fler tåg Barack. Du får väl satsa på Syrien nu då, gå in och rensa lite. Eller äntligen se till att det blir nån ordning i Irak, säger David inställsamt.
- Ja det är klart. Men en fred mellan araber och judar. Det hade ju varit stora examensarbetet att lyckas med det. Hur fan kunde det här ske? Vi har ju inte ens pumpat in pengar, hotat med handelssanktioner eller trixat med vapenexporten
- Ja inte vet jag. Nåt måste ha hänt med dom. Vi får skicka spionaget på dom, nåt sjukt är det ju.
 - Ja, FBI och CIA är redan på gång. Jag skiter i det här nu på ett tag, det får bli som det blir. Jag ska gå och lägga mig med lite kamomillte och läsa en bra bok istället. Jag fick ett tips att läsa en bok som heter Exodus av en snubbe som heter Leon Uris. Dom säger att den hjälper till att fatta det här med araber och judar liksom.
- Det låter ju kanon. Ja, vi måste lära oss avkoppling också Barack, det är inte bara plikter och ansvar jämnt.
- Nä, så är det. Ha det bra!
- So long, Barack! 

                                                                  *

Natten sänker sig snabbt över Mellanöstern. När solen åter går upp randas den första dagen på nästan sjuttio år med fred mellan stater i området. Nu återstår bara att skapa fred inom de stater där oroligheter har blossat upp. Kanske ska general Sisis fru i Egypten ta ett varv tillsammans med Asma i Syrien för att just åstadkomma det deras män just nu verkar vara oförmögna att reda upp.

                                                @