Det går inte annat än att skratta åt en översvämning av absurditeter, samlade i långa banor av svart och vitt och obegripligt. Jag som bara tänkt att städa.

I stället blir jag sittande med bokstav efter bokstav, undrandes var de allesamman kommer ifrån. Och om mitt minne nu inte egentligen är av synnerligen bristfällig karaktär. För har jag verkligen skrivit det där? Eller det där? Och trodde jag det där? Var färdigt? Läsbart?

Fuck...

Det känns lite som att öppna en glömd skokartong och strax efteråt ligga begraven i innehållet av rätt många skokartonger.

Hur skall jag någonsin få ordning på alla dessa tankar? Åh, tänker jag. Kanske jag kan få ett par extra liv?

Och ja. Jag borde inte tänkt tanken.

För det bryter ut total anarki på taket. Getterna skriker av skratt. Dunkar med hovarna så att huset skakar. Extra liv?! Extra liv?! Du som inte ens får ordning på det här!

Jag sa det ju. Jag borde inte tänkt tanken.. Så högt.