Jag är trött på alla självutnämnda psykologer! De ställer diagnoser som fan läser bibeln! Jag är less på alla destruktiva pekpinnar, det är helt enkelt ”global mobbing”! Folk har inte en aning om vad det handlar om! När omgivningen inte ser något handikapp och inga proteser, ja då tycks hänsyn inte vara nödvändigt.

Det är fult att känna, det är fult att må dåligt. Det är till och med fult att vara nöjd med sig. själv. Stolt får man vara men inte nöjd. Alla vet precis vad som är bäst utom den drabbade. Här är några axplock som jag fått höra:

* Du som ser så frisk ut kan inte må dåligt
* Du behöver något att göra
* Du tänker för mycket
* Du målar fan på väggen
* Du behöver ett jobb
* Du behöver motion
* Du får skaffa dig en hobby
* Du är för mycket ensam
* Du måste lära dig slappna av
* Du måste ut och träffa folk
* Du måste sluta stressa
* Du tar dig själv på för stort allvar
* Du behöver lära känna dig själv
* Du ska inte känna efter så mycket
* Din hjärna har slutat fungera
* Du är blockerad

Och allt detta vräker de ur sig utan att ens ha frågat hur jag mår! Vad menar folk egentligen, troligtvis utgår de från sin egen lilla ärthjärna som består av mer öronvax än hjärna!

Det spelar heller ingen roll hur många bra sidor jag visar upp, jag stämplas ändå efter min sämsta! Ställer jag mig utanför samhället, ställer jag mig i själva verket sist! Så jag springer det massmediala gatloppet och accepterar spelreglerna.

Plötsligt är jag "invandrare" i min egen omgivning och plockas sönder och samman. Nära och kära förstår inte språket jag talar! Mitt innersta är undanstoppad och kamouflerad till ett leende i leendelandet.

Jag hör ständigt att jag ska försöka ha distans till mig själv. Många tror tydligen att det är som att sänka farten i trafiken. Man tar sikte på en vägmarkering och räknar ett tusen ett - ett tusen två - ett tusen tre, till framförvarande bil. Jo då, distans har jag och blir över, det har samhället sett till eftersom jag inte längre är lönsam!

Och vem har kommit på den befängda idén att man måste ta ansvar för sitt eget utrymme, och samtidigt hålla distans till sig själv? Vilket utrymme? Som sjukpensionär belastar jag samhället och utrymmet där är minimalt! Aldrig i helvete att jag tänker ta ansvar för det lilla utrymmet, jag vill ha lika stort område som alla andra!

Eftersom jag är en så otroligt positiv idiot, (OBS! Idioti är inget ett handikapp!) så försöker jag se på mitt liv på samma sätt som manusförfattaren låter sin påhittade filmfigur i slutet av filmen upptäcka att det faktiskt fanns en poäng i att det gick åt helvete. Vilken skog jag än väljer att gå i, så blir verkligheten densamma.

Folk glömmer en viktig sak: Levnadskonst är konsten att skära bort lagom mycket, INTE hela människan! Jag är trött på att krympa i andras tvätt.