Det ligger i spillror nu, det där livet du var så stolt över,
det där livet du brukade fråga om jag var nöjd med.
"Vi behöver ingen karl i huset, eller hur?" brukade du fråga
med dina fräkniga kinder uppdragna i ett leende
och dina eksemhänder i vita bomullsvantar från Vårdcentralen.
Jag brukade skaka på huvudet som svar och sakna pappa
så att jag höll på att gå i bitar, då när jag fortfarande trodde
att han var en bra människa och att Maria skulle sluta dricka.

Det var en konstig tid Mamma, i den stora lägenheten
på Stationsvägen där min sköldpadda fastnade bakom TV-bänken
och jag brukade klättra ut från balkongen klockan två på natten;
en tolvåring med självmordstankar, kan du tänka dig?
Nu bor jag ensam i en studentlägenhet med en stor bild på dig
på väggen närmast stolen jag oftast sitter på och en liten
vid sängen och mamma, jag måste säga, du var väldigt vacker.
Men nu har han väl slagit sönder ditt fräkniga ansikte.

Bella har rest jorden runt precis som hon sade att hon skulle
när hon var tolv och jag var tio och vi klättrade i trädet
eller sprang i skogarna runt det där stora huset vi bodde i,
då när vi hade båda hundarna och den vita katten
som bara ville äta sockerkaka, då när jag började bli rädd
för min egen skugga och sen aldrig slutade vara det.
Jag minns känslan av tomhet som det huset fyllde mig med
som om det faktiskt stod inne i mig än idag, vet du det?

Jag vet inte vart jag ska adressera det här brevet, Mamma,
eftersom du blev vräkt i november förrförra året
och jag inte har hört av dig på närmare åtta år eller lite mer,
förutom då när du skrev för att berätta att han slagit ut dina tänder
och att han fick nio månader i fängelse för ett års misshandel.
Jag vet inte vart jag ska adressera det här brevet, Mamma,
för du är inte längre den fräkniga, rödhåriga kvinnan
som inte behöver en karl i huset eftersom hon har sina barn.

För du har inte oss längre.
Hälsningar Junior.