... som känns alldeles för
betungande för mig ...

Helheten avstår jag dock
att tänka alltför ofta på
eftersom jag är klart
tveksam till
om jag skulle överleva
den chock
jag obevekligen skulle få ...

Men genom att
en dag i taget ta
ett problem i taget hantera
de ofrånkomliga besvikelserna
nogsamt en och en i taget sortera
och inte förvänta mig någonting mera
än att det jag minst förväntar mig
när jag det allra minst önskar mig
med största möjliga sannolikhet
kommer att sabotera
varje liten ambition 
jag försöker få till
den verklighet jag vill ...

... Så är jag åtminstone
förberedd på 
vad livets mindre önskvärda sidor
mig kan komma att bjuda på ...

Inte för att det 
gör det så mycket bättre
för mig för att jag 
till mitt aktuella liv 
förhåller mig så ...

Men det öppnar upp för
att kunna skapa förutsättningar
vilka förebygger
att jag helt utan möjligheter står
när jag gång efter annan
vägs ände når ...

Det förhindrar mig dock ej
från att lite försiktigt i smyg
försöka bygga förutsättningar
för förändringar i mitt liv ...

Förändringar
som skapar förutsättningar
för att jag ska kunna
mig själv någon gång unna
att få vara lite mer kreativ ...

Kreativ nog
för att förändra min framtid
så att jag kan få fler alternativ
att välja på 
för hur jag vill leva mitt liv ...

Tillsammans med den dig
som för mig är ämnad
skulle det dock kunna bli
så mycke enklare att hantera ...

Ty förutan dig
och den energi
och inspiration
som du väcker
till liv inom mig ...

... räcker
inte vare sig
min ork
min livsgnista
eller min tid
till för att 
jag ska hinna med
att i tid
kunna få ut av mig själv
det jag behöver
för att kunna förverkliga
det som ens är nödvändigt
för att jag ska finnas kvar
tillräckligt länge för 
att få de svar
jag behöver 
för att fortsätta 
våga hoppas på
och göra någonting
mer konkret ändå
för att dig en dag
på riktigt få möta ...

... innan allt är över ...


Du 
min älskade
underbara, rara
vackra, fina, söta ...

Inte blott bara
för stunden då och då
utan få möta dig
för att varje dag
resten av mitt liv
med dig somna få
nära tätt intill
i vetskap om
att när jag vaknar
finns du här
lika nära
tätt intill
som igår ...

Du fattas mig!

Det som egentligen är det
som smärtar allra mest
och som gör det så mörkt,
är ej vare sig
tillvaron eller hur jag mår ...

Nej, det är främst
kärleken till dig
besvarad av dig
och den närvarande frånvaro
jag känner utan dig ...

... vilket sammantaget
gör att min infrastruktur
alltmer förfaller 
och rasar samman bit för bit
inom varje litet
skrymsle och vrå
inom hela mig ...

Om du är ämnad för mig
så vet du redan inom dig
hur lite du behöver göra
för att tända
den outtröttliga reaktorn
som finns inom mig ...

Den som är den
absolut
avgörande faktorn
vad avser hur
såväl din som min
framtid kommer att se ut ...

Jag behöver dig
men inte blott bara i teorin
eller på avstånd i periferin ...

Jag behöver dig
här och nu
nära, tätt intill mig
för all framtid ...