allt kan vantolkas

allt kan missuppfattas

som vår idé om helhet,

kanske har jag fel på ögonen, jämväl på förståndet

men det förefaller mig idag som att helheten, i stort som i smått,

är en fälla

"Finland kan inte lösa problemet"

vem har föreställt sig att Finland skulle kunna?

eller något annat enskilt land, för den delen,

annat än det land/de länder som är så otrygga

att folk måste fly för sitt liv?

finns ingen "delad börda" mellan stater, folk?

det som gör mest ont i den personliga vanmaktsklämman:

Hur kan Finland, vars barn i stora skaror togs emot

med öppen famn i andra länder, hur kan Finland av alla länder

ta till brösttoner och säga att varje land ska fixa sina egna problem?

må så vara att charity begins at home,

men ibland är hemmet större än ens egen världsdel

borde det inte vara självklart att vi delar på bördan,

accepterar att vi som har det hyfsat bra

med tak över huvudet, mat på tallriken, sjukvård vid behov,

att just vi drar ner på våra livsstilsvanor

vi sitter i en rävsax, en systematisk orättvisa

vi föds till den, vi ärver den och är maktlösa inför det hela

där vi sitter i våra fåtöljer, soffor - om vi har några,

framför våra teveapparater, datorer, tabletter - om vi har några,

våra förfäder gjorde fel på många sätt i sitt oförstånd

men vi sitter med facit i handen och bara tänker på oss själva

och - just så djupt orättvisa är också dessa frustrerade rader mot alla dem

som tänker, reagerar, protesterar, går i bräschen för sin övertygelse

när det enda jämlika vi tycks dela är likgiltigheten, vanmakten

men de som inte har ordets makt? är deras insats mindre värd?

och gör det någon skillnad, när resultatet ändå är likt deras som makten har?

tankar att ses mot bakgrunden av flyktingströmmen, kantrande båtar,

att några få länder tar stöten för hela Europas räkning

och får bära hundhuvudet för det alltmedan vi värnar om vår ekonomi

kanske är det inte tiden som är vansinnig??

men den gör mig galen...

2013-10-07 22:01