Ibland undrar jag varför jag är ensam.
Varför jag inte hittar någon att dela min vardag med.
Visst jag är inte någon Don Juan, men jag är fan inte ond på något vis.

Varför lyckas inte jag hitta den person som tycker om mig, och varför hittar inte jag någon som jag tycker om, på riktigt...
Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, hur gör man?

Hur länge kan man gå runt och sakna innan man börjar bli sned?
När börjar den överflödiga kärleken vrida sig till ett jävla mörker.
Jag kan aldrig få ur mig det överskott jag bär på, vilket gör mig till den tyngda person jag inte ville bli.

Detta I-landsproblem håller mig sömnlös.
Denna snedvridna självbild och ickeexisterande självförtroende har börjat göra avtramp i den det kommer när det kommer tro som jag godtroget har hållt fast vid sen den dag jag fick min dåvarande kärestas mörka bekännelse att hon ej vart mig trogen.