Ett psykes historia
handlar om olika psykiska tillstånds förlopp och eventuella bakgrund under snart 70 år i Välfärdsverige
om ett sökande efter en sanning om Johansson i relation till människorna i hans närhet och de skiftande samhällskonjunkturerna omkring honom

Rädslan är det glupska troll som hotat förtära Johansson genom livets olika skeden
Som det står på poeten Stig Sjödins gravsten på Katarina kyrkogård i Stockholm: "Rädslan är kärlekens värsta fiende"

Och i en period 8-12 år gammal var Johansson övertygad om att vid landstället i Kungsängen utanför Stockholm fanns ett stort troll som skulle äta upp just honom
Så han sökte till varje pris vara kvar i stan när familjen skulle dit

Några års psykoanalys pekade ut en traumatisk händelse som tvååring som en central bakgrund till trollet och andra psykiska problem senare i livet
Två år gammal blev han som matvägrare under två veckor bortlämnad till en tant som skulle lära honom äta
Medan föräldrarna gjorde den tidens popresa till Paris

I fortsättningen låter vi honom berätta själv

Själv minns jag inte det hela utan fick det berättat av min ångerfulla mor: Jag skulle ha gjort som syster Ulla och låtit dig äta bara det du vill - Gunni fick blodpudding varenda dag

Mors ånger kom flygande när jag under en depression anförtrodde mig åt henne
Då vart jag strängt ombedd av min far att inte på detta sätt göra mor ledsen

Jag var då närmare 50 och gick i psykoanalys efter flera årslånga depressioner
Jag skulle tro att för den generationen - födda vid förra seklets början - var psykiska problem nära nog tabubelagda
Det fanns "dårar" och så fanns det normala - det gällde att vara "som folk"

Det högst påtagliga troll som lurade på mig fann naturligtvis näring i det sagor jag älskade typ Bröderna Grim
Och i äldre kamraters grymma förstärkning

Jag kommer så väl ihåg hur föräldrarna tvingade min syster och mig tidigt i säng och hur jag höll mig vaken i det längsta för att värja mig mot trollets angrepp
Skräckslagen lyssnade jag timme efter timme till ljuden från garderoben
Som var knäppningarna i trähuset vid kvällskylans sammandragningar
Liksom till min systers lugna andhämtning ...

Så blev sömnen både hot och befrielse
I drömmarna jagades jag under dödshot till jag i sista stund lyckades fly - flyga upp i svettig vakenhet
Flygdrömmarna transformerades i ett starkt intresse för modellflyg och drömmen om att bli flygare när jag blev stor
En dröm jag delade med många vid den här tiden(tjejerna skulle bli flygvärdinnor)

Vi bodde då nära Bromma flygplats och jag cyklade ofta dit med kompisar och såg från den långa balkongen på den tiden propellerplan DC3 och DC4
Och som trettonåring for jag på flygpojksläger vid F1 i Västerås

*

Puberteten förvandlade rädslans troll till blodkräften
En av de få sjukdomar som tog ungdomars liv i den tidens välfärdssverige
Ryktet gick när flaggan halades på halv stång på skolgården
Och i en veckotidning läste jag om skådespelaren Red Skeltons resor jorden runt för att finna bot för sin cancersjuke son
Regelbundna blodprov gav en tids förlösning men snart var kräftan där och nafsade igen
Den finns ännu kvar och rädslan för cancer delar jag ju med så många av välfärdens dödsrädda barn

Rädsla för trollet och kräftan - man var kom"själva rädslan" ifrån?!
Bortlämnade som småbarn har väl många med mig blivit
Jovisst men nu gäller det mig...
Att jag miste en tillit där och lärde mig att jag måste prestera för att bli älskad

Så har prestationsångesten följt mig genom livet och i traumatiska situationer (upplevelser av att prestationerna inte räckt)
utlöst helt förlamande årslånga depressioner från mitt fyrtionde år

*

Under depressionen kan jag se mitt liv som en räcka misslyckanden...

Från 1968 och under resten av 70-talet var ambitionen att bli en "bra kommunist" och "äkta proletär" i industrisamhällets produktiva sektor - en del av avantgardet för skapandet av proletariatets demokrati
Den bleknade bort under de följande samhälleliga högervindarna marknadsekonomins globala dominans och mina återkommande depressioner
Idag är jag en passiv medlem av Vänsterpartiet och insändarskribent i lokala politiska spörsmål
Smått mottaglig för vad min kvinnas far brukade säga: Om man inte är röd som ung har man inget hjärta - om man är det som gammal ingen hjärna

Jag börja doktorera men det kollidera med både politiken och en oansvarig handledare

Bonniers gav ut tre romaner av mig men sen satte "revolutionen" stopp för min litterära karriär
Eller motivationen eller förmågan eller omständigheterna...

Jag blev folkhögskolelärare men mina 20 år som sådan avbröts att flera depressioner och avslutades med förtidspension vid 50 års ålder

Nog räcker det och blir över för att man ska bli resignerad och bitter men när depressionen släpper kommer euforin rusande med sitt: "Äntligen en ny dag" när
jag vaknar sommar som vinter

*

Antidepressiva och litium har jag prövat men aldrig tyckt mig ha nån nytta av
Fyra års psykoanalys och två års kognitiv terapi har inte heller befriat mig från de svarta hålen
Men jag tror på en balans mellan att acceptera att man plötsligt är en helt annan med så mycken rädsla och såna sociala fobier som denne andre
Och samtidigt utmana denne andre tänja på vad han klarar av
Att upprätta rutiner - för min del regelbundna måltider romanläsningsflykt och långa promenader - känns nödvändigt för att hålla sig på benen men måste ifrågasättas och naggas i kanterna genom diverse "utflykter"

forts...