... att tillvaron i sig
kommer att bli 
rätt mycket tuffare ett tag
innan det att bättringen
kommer kunna skönjas
av den lite av tillvaron
för utsatte individ
som råkar vara jag ...

Börjar dock bli van
efter att ha gått
igenom det här
några varv
vid det här laget ...

Inte precis så
som att 
jag vare sig
dör av skratt
eller känner för
att lägga av ett garv ...

... Likväl 
bjuder jag upp 
tillvaron till
ännu en dans ...

Ty istället för
att känna 
mig extra utsatt
så ser jag 
en sådan här situation
som intet annat än
ytterligare en chans ...

För det som händer
är att tillvaron
just nu och här
lämnar en unik blotta ...

... vilket ger mig
möjlighet att 
kunna ta mig ur
denna förbannade 
tillsynes
men utifrån min erfarenhet
ej helt hopplöst
hermetiskt tillslutna grotta ...

För det är ju 
för dem som
verkligen känner mig
och har känt mig
under en längre tid
som så
att jag har 
en sådan där liten
envis benägenhet ...

En benägenhet som gör
att det som andra ser
som en fullständig omöjlighet
för mig blir till en oemoståndlig utmaning
jag inte kan låta få passera mig förbi ...

Förutsatt
att jag ännu har förmågan kvar
och envisheten inte tar slut
så fixar jag det
i princip emedan du väntar ...

Skulle det visa sig
att det krävs mirakel
för att jag ska kunna 
lyckas rädda mig
lär du dock ej
kunna förvänta dig
att jag finner en lösning
här och nu ...

... Men jag vet
att jag kommer att
finna vägen fullt ut
och att även om
det tar lite längre tid
så blir det ännu ett
litet eller något större
mirakel trots allt till slut ...