Det finns en skönhet i hennes glansiga, gröna ögon.
Hennes ögonvitas gråskala har tagit sig steg efter steg mot pärlemo.
Som havets evigt skiftande, briljanta och stundom kvävande form.
man kan ana en oändlighet i henne, när hennes ögonfall etsat sig fast emot
sekundvisaren som sedan ett kort tag slutat att slå.
Som en solblekt tavelram mot en enfärgad tapet.
Som en konstant påminnelse över någonting som inte längre finns.
Tills allt vi ser är en påminnelse över någonting vi sedan länge glömt
vars anspel fingervisade emot.

I samma sekund som hennes pupiller expanderat för den sista gången,
så förändras någonting. Utan att alls kunna identifiera vad det är som skett,
så kan vi som alla se att någonting inte längre är vad det var.
Som om andetagens fråvaro var synbar, påtaglig och direkt där.
Men nej, så är det inte- inget av det som saknas syns.
Men vi vet, omedelbart och direkt, utan tvivel eller tvekan,
att hennes hjärta slutat slå.
Att allt förändrats, och att hennes faktiska värde nu är totalt och
absolut nollstält. Hon har uppnått själslig absulotion,
och är numera ej vatten värd. Död och fullkomligt oviktig.

Jag förväntades att äcklas av vetskapen kring hennes postuma tillstånd.
Men icke- snarare tvärtom. Hennes orådande omständigheter är som bränsle-
för min fantasti, libido och kreativitet. Hennes stela blick, frusen i sitt fulländade
tillstånd driver mig till vansinne. Till någon form av frenesi där mitt konstnärliga
tänkande når sin zenith. Hon ser allt och inget, och hur provocerande gester
och oanständiga poseringar jag väljer att pröva henne med, så möts jag av inget.
Av total ingethet. Hon hånar mig med sitt översittarvarande.
Och. Det. Gör. Mig. Vansinnig.


Jag försöker behärska min ilska -mitt temperament- men det låter sig inte göras.
I min växande frustration får jag nog. Denna fulländade kvinna-
Denna fulländade kvinna som för några minuter sedan skrattade av liv, är nu stel.
Provocerande och nonchalant. I min totala underkastelses handlingsförlamning
så pressar jag in mina firngrar mellan hennes perfekta revben.
Allt för att bryta hennes översittarstil. Men hursom jag pressar tills hennes revben
kilar fast sig kring mina fingrar, tills det knakar i hennes bröstkorg, så fortsätter
hon att blunda för min existens och mitt varande.

Mina andetag blir kortare, tyngre och aggressivare för var minut av tappad pondus.
Jag låtar mina fingertoppar vandra över hennes perfekta bröst-
provocerande och bestämt. Men inget; inte en reaktion.
Hon har viljestyrkan vilken gud som helst skulle avundas.
Men icke, ingen tillstymmelse till upphetsning från hennes håll.
Dock från mitt. Det blir ett spel, hon ignorerar och jag dessekrerar.
I sekunderna som passerar låter jag mitt våld föra henne under mitt.
Jag sliter sönder hennes blus, låter hennes BH piska henne över
den syndigt blottlagda hud.
Som hon gör! Visar upp sig naken på första daten, som en billig hora.
Som den enormt, perfekta gudinna hon är.

Hon fortsätter spela kall, jag fortsätter provocera.
Jag sliter av hennes pennkjol. Fröken Proper med minutiöst planerad klädsel.
I det sista rycket i hennes kjol med pressväck åkte hennes svarta hipstertrosor med.
Nyrakad som hon planerat att gå vägen, när hon satt och rakade sitt sköte.
Och fortfarande inte en tillstymelse av skam eller rodnad över hennes
omänskligt perfekta kropp.

Vem vet..? Hon kanske hade opponerat sig om jag inte strypt henne?