Det blänker till, lyser upp

och läpparna öppnas för

riktade spydigheter.

Kvar står en vilsen kvinna,

vars tid och rum är borta,

och tårar rinner sakta,

längs med sargad kind.

Tiden min vän, är en gåta.

Liksom rummet, en rymdlig plats.


Ja, du kanske tänker,

vad har jag med detta att göra?

Jo, att elakt tala om vilsna människor

är som att packa bördor på sin rygg.


Aldrig kan du veta, när även du blir

sviken av tidens rytm och rummets förgänglighet.

Unga, gamla, sjuka, friska, alla kan vi hamna där.

Att vilset söka, efter meningen med varats nu.

... även om det bara råkar vara

i en kassa, och man inte längre

vet vad man skall handla eller varför...