Allt känns meningslöst
när solen drar sig tillbaka
gömmer sig bakom
lager av moln
moln på moln
men ovan där skiner solen.
Mitt medvetande trycks ner
Av alla molnlager
fast jag vet att därovan skiner alltid solen.
Orkar ej mer
låtet livet rinna mellan min fingrar
istället för att ta det till vara.
Rycka upp mig, ja visst.
Lättare sagt än gjort
när jag inte vet hur
mörkrets brunn har hala, slippriga, svarta väggar
likt lera.
Apati, du kväver mig.