Jag står blicktilla i mitten av ett liv, mitt liv,
medan världen runt om mig lever varje sekund fullt ut.
Jag står och tittar på, tar åt mig av alla känslor som kastas ner på marken, trampas på.
Jag undrar om alla ord, betyder de något alls?
Alla eviga hot, allt evigt gnäll.
Jag kommer aldrig bli något bättre.
Aldrig bli det där du hoppas få se innan jag vänder ryggen till och sträcker ut mina armar, precis som änglavingar, och äntligen får flyga själv.
Jag gör saker ni aldrig kommer se, jag hör saker ni aldrig vill att jag ska höra.
Jag kommer ta mina första steg igen, mina första steg en gång till.
Och bilden av min rygg kommer vara ditt sista ljus.
För ni slutade tro för länge sen.
Jag känner mig överkörd av ord som jag ska övertyga att aldrig nått mig.
Jag ska stå rak när alla mina känslor ligger nertrampade på golvet, för jag vill inte se dem mer.

Jag har talanger ni valt att blunda för, och ni tappade bort er i elden.