i hopp o förtvivlan gräns målas grått
hösten hmmar o vänder sig bort

du fattas mig som förlorad lem
skälver i hela mitt väsen
snälla kom hem

röda trådar springer kors o tvärs

i min ögonvita
de saliga

tårkanalerna tjäna som rekvisita
sen länge
tömd på krut

min intelligens sviker mig

hjärtat ryter
ta dig ut!

visa mig från asfalt
från kall betongkaskad
från civiliserade människor med intakt fasad

ur all denna onaturliga symmetri

vädjar till en enslig alm
som om de voro en människa däri

trädet svarar med väldigt dån
räcker mig barsk o krokig arm
de förvridna fingrarna

jag ej räds

föråldrat inte förhärdat
som farmors famn