Vill inte mera. Sorgen blir för tung.

För de som förlorat mor.

För de, som förlorat far.

För alla de som som offrats

på egots, stenhårda altare.

Sorgen som växer sig som

långa taggar, kring hjärtat hos

dessa som skulle vara våra,

skyddslingar, som vi fått

som gåva,  är svår.

Vart skall dem hämta sin näring,

sitt mod om inte hos främlingar,

vänner genom band vi ej förstår.

Dock ser jag med kärlek på varje,

unge med svärtade ögon,

långa luggar, och bleka läppar.

Skrot runt mun så vacker

och hjärtat, så svårt att nå.

Men jag vet, att dessa älskar

mer än någon annan.

Dem har fortfarande inte offrat

sina känslor, på altaret så hårt. 

Med sylvassa snitt

skär dem upp hud,

i smärtans inferno och

torkar varandra till tröst

medan föräldrar

skådar sitt inre mörker.

Starka band för framtiden binds,

genom kraften av tårar och blod.

... och vi står där utan insyn

och med hjärtat i handen

och vädjar om kärlek vi borde

ha delat med våra barn, istället

för främlingar och en tro på

oss själva som bar iväg med oss,

så långt och fjärran ifrån

de som behövde oss som mest.