Det var en gång (OBS, viktig början, detta är en saga!) en kunglig livmedicus, med en djup, djup rynka mellan ögonbrynen.

-Min goda prinsessa, hur har Ni kunnat trava runt i dessa pinoredskap?

Han kastade ett par glasskor med blodiga bakkappor i återvinningskärlet i slottets stora grovkök,

och tittade bekymrat på de inflammerade skavsåren.

Cindy såg upp med en plötslig vrede i sina tårblanka blå ögon.¨

-Han vill ha det så!

-Prins Charmtroll?

-Japp! Han tänder inte på mig annars, säger han. Det är mitt fel att han inte får upp den...

-Hör prinsessan vad hon själv säger nu, riktigt?

Doktorns röst var fortfarande sträng, men full av värme och medkänsla. Cindy började gråta.

Hon hade känt en längre tid att slottet inte var hennes rätta hem, och att hon nog inte orkade blunda för Prins Charmtrolls eskapader så länge till.

När doktorn gått slängde Cindy ner sina få ursprungliga ägodelar, även de blodiga skorna, i sin slitna resväska och visslade på råttorna.

(Ja, inte skulle väl prinsen tvinga någon mer stackars flicka att sarga sig så för hans tarvliga egos skull?)

Snart hade råttorna rullat fram en stor, mogen pumpa. Vips, var Cindys skjuts, ett snyggt par skimlar framför en täckt landå, klar att ta henne från slottet i rasande fart. Detta för andra gången i hennes äventyrliga liv.

Denna gång rann tårarna av helt andra skäl än den första.

Skam och förnedring, vrede, den otäcka insikten av att ha vetat, och ljugit för sig själv.

-Prinsjävel!

Cindy hade inte en tanke på att flytta hem till herrgården och slava för sina elaka styvsystrar mer.

Nej, istället skrev hon in sig hos alla större bemanningsföretag för att slava åt andra människor. Sen smällde hon upp den slitna laptopen och gick in på sajten ”skilsmässaonline”.

Råttorna visade henne ett ledigt ruckel, där hon snabbt fann sig till rätta. Här levde samhällets olycksbarn sida vid sida med kärlekstörstande kamphundar och hungriga strykarkatter.

Detta fick bli hennes hem.

Cindy slavade på, och det var riktigt trivsamt med slavandet hos de främmande människorna, som gärna försåg henne med skvaller om villervallan och hysch-hyschet i kungahuset. (Hade prinsens fru försvunnit? Detta dementerades högljutt av Kungens åldriga hjälpredor Ingo och Lisa, som indignerat tillrättavisade medierna.)

Det gick bra för Cindy, och hon fick det allt trivsammare i sitt ruckel.

Några onödiga människor släppte hon inte på sig privat, men på det stora världsomspännande nätet hade hon både vänner och beundrare.

Cindy ville inte bli beundrad. Hon ville leva lugnt och stilla, utan glasskor eller andra grymma försök att ändra henne ut-eller invändigt.

Att falla för någon sån där koppleriservice på det stora nätet höll hon sig allt för god för. Puckon och plebejer, far åt pipsvängen!

Hur det nu kom sig så slank det väl ut, i alla fall, i samband med skilsmässans ilagakraftträdande.

Plötsligt visste alla de där människorna hon slavade för vem hon var. Cindy fick aldrig vara i fred. De ville veta allt om kungahuset och särskilt de snaskiga detaljerna.

(Huvudmisstänkta var de avundsjuka ogifta styvsystrarna, som fortfarande var gröna, om inte ännu grönare av avund, sen den där högfärdiga slynan hade dissat en äkta prins, en chans att bli drottning rent utav!)

Cindy hade ingen lust att avslöja den dekadenta adeln, om vilken hon annars hade kunnat skriva kilometervis.

Nej, Cindy ville fortsätta skriva poesi, vilket inte hade passat sig, för en prinsessa. Det gjorde prinsen ursinnig att hon allt som oftast överträffade honom och rönte de prominenta gästernas uppmärksamhet och beundran. Till slut hade hon loggat ut, och slutat skriva.

Poesin var fortfarande ett andningshål, som det varit under alla år med styvfamiljen.

Nu, när det blivit omöjligt att jobba, på grund av alla sensationshyenor, så tog Cindy en lång time-out och ägnade sig helt åt att skriva

För att hitta en publik, och få veta om det hon skrev var något att ha, så la hon som förr ut sina texter på det stora nätet.

Många poetvänner fanns kvar, en del hade i smyg stöttat Cindy i det olyckliga äktenskapet, och många nya infann sig.

Allt var frid och föjd...

...tills:

Det bankade på dörren. En sliskig typ med en plastig klacksko ville tala med ”prinsessan”.

Han skulle ta henne med sig till sitt hem i medelklassbyn, om hon bara ville vara snäll och klä sig i plast. Ja, och så kanske mumla vissa fraser, där i medelklassängen, med satänglakan från Jysk.

Nerför trappan for den sliskiga typen. Klackskor... och i plast därtill! 'Djot!!!

Cindy hade just fått upp en dikt på poeternas ”Hall of fame” där de förutom många läsningar även får en guldstjärna. Då klampade någon rätt in utan att knacka.

En bedrövig uppenbarelse. Ett stort halvtroll på två och en halv meter, klädd i vad det hade kunnat hitta i klädinsamlingens container, uppenbarligen.

Det smällde ner ett par(?) illaluktande skor på byrån, på den nymanglade duken!

Trollet välte ut en resväska med illaluktande lump och satte sig oinbjuden till bords.

Det glufsade i sig så smulorna stod åt alla håll, och rapade sen ohyfsat rakt ut.

Trollet hade redan innan planerat hela deras gemensamma framtid, och höll som bäst på att beskriva den, medan han snokade igenom alla Cindys skåp och lådor.

Hon var alldeles för häpen, eller chockad, snarare, för att reagera.

Så detta var alltså den världsvane gentleman Cindy lärt känna på ett visserligen lite mörkare ställe ute på nätet, där man kan skriva och läsa lite grövre litteratur? Den fine, universitetsstuderade, kultiverade? Han som raljerade elakt med alla enkla själar, troll och trashankar?

Han som hade levt med unga, söta flickor i hela sitt liv? Vad hade han gjort med dem? Ätit dem, förmodligen... levt med dem i magen...

Cindy mobiliserade hela sitt förråd av civilisation och hjälpte artigt, men bestämt trollet till närmaste järnvägsstation, med ”urskogen” textat på en lapp på dess kutiga rygg. Fort och argt släpade hon trollet efter sig. Det rapade och släppte väder högljutt av den ovana ansträngningen.

Tvi vale för slika troll! Hon varnade alla sina vänner på den lite mörkare delen av det stora nätet för den stinkande, skrävlande uppenbarelsen. Hon varnade sina vänner på den ljusa sidan också, för säkerhets skull. Alla ojade sig och tröstade henne, och hon fick flera nya väninnor, alla med olika metoder för att kväsa troll.

Strömmen av friare fortsatte dock. Alla hade sin perfekta sko, sina perfekta önskemål om den perfekta kvinnan. Hon skulle vara blondare, mörkare, kortare, längre, smalare, tjockare, lära sig främmande språk, klä ut sig till sjuksköterska, leva incognito, passa postgiroungar...

Cindy skaffade sig en säkerhetskedja och ett dörröga.

Så småningom lade sig den kungliga skandalen, och Cindy kunde jobba igen, utan att bli igenkänd som ”den förrymda prinsessan”, utan att bli prejad av papparazzi och riskera att sluta sina dagar som Lady Di.

Summan av kardemumman blev dock att Cindy aldrig mer ville ha med prinsar att göra. Inte med svinaherdar, ingenjörer, poliser, troll eller mekaniker heller. Inte i det livet som kallas IRL.

Men på det stora världsomspännande nätet, där dansar Cindy på sina svarta stilettklackar, in bland skuggorna, ut i ljuset, runt, runt och inga mer skoskav eller tårar besvärar henne.

Där är Cindy alltid den strålande stjärnan. En våt dröm av ettor och nollor