Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En inte utan en annan i osjäl vi sk biograf visar... Innehållande os maklighet ändå avvanans förströelselustas grävande fåror i an sikte...Enannan boks stäv...


Involverande exkluderande...



Vad man nu tvingas till genom andras påfund har man alltid mindre lust till än vad man av sig egen drift bestämmer sig för. Tvång påtvingar därför alltid den, som måtte rätta sig därefter, en vitalitetsförminskning, en övergång från det bättre till det sämre, något som står i motsats till vår strävans natur. Dessutom ligger det något för självkänslan kränkande i varje tvång, i det att den tvingades självbestämmande sätt ur funktion. Det är farligt att komma ut på detta sluttande plan. Att förlora sin själbestämningsrätt är principiellt detsamma som att fölora alla rättigheter, man ser alla sina livsvärden underminerade. Bekämpandet av de här omtalade depressionerna kallas trots.

En viktig klass av depressioner härleder sig av någon brist i det personliga sammanhanget, vilket kan betecknas som den individuella aktivitetens organisation. Större delen av våra försiggår på längre eller kortare sikt, för så vitt som aviskterna endast kunna nås genom flera eller färre mellanled.
När detta är fallet, kräver strävandet tvenne lsag av visshet. För det första måste vi kunna lita på hållbarheten hos det värde, som vi tilläta avsikten. För det andra måste vi vara säkra på att medlen föra till målet, mellanledens kedja får icke brista. Saknas något av dessa fundamentala säkerheter, förlamas strävandet av tvivel eller av utsikten till resultatlöshet. Detta slags försvaganden av energiutvecklingen äro utomordentligt vanliga.

Men icke nog därmed. De två nämnda slagen av visshet äro endast tillräckliga för ernåendet av en rent saklig garanti. Vid sidan härom kräva många av våra företag en inre personlig garanti. Dels måste vi tro på vår egen förmåga att genomföra en sak. Detta är en fråga om självförtroendet. Tillika måste vi lita på vår personlighet såsom en hållbar värdebasis. Detta moteiveringsbehov härleder sig av att vår strävan icke endast syftar till de enkla tillfredsställelserna, höjande av vår personlighet, gående ut på att göra jaget till ett ständigt rikare och mera välgrundad värdebasis. Det är jagets personliga kärna som det här är frågan om. Denna inre värdebasis kan beskrivas därmed, att det är den man handlar ut ifrån, lever ut ifrån och tänker ut ifrån samt känner sig identisk med. Det är den man sätter i pant, när man avlägger ett löfte eller en sanningsförsäkran. Denna kärna i jaget måste man hålla vid makt, hålla oförminskat giltig, annars blir man en moralisk krympling. Den kallas i dagligt tal den personliga värdigheten. Om den förloras, blir alla övriga uppnåenden föga värda, de få icke någon grund att vila på; allt blir flytande, man har ick längre något fotfäste. Förlusten av den personliga värdigheten ( självaktningen ) är den mets förlamande av alla depressioner.

Ehuru de anförda exemplen långt ifrån giva en utförlig översikt över depressionerna, torde det dock näppeligen råda något tvivel om att vi bekämpa allehanda hämningar av vår livsutveckling på alla punkter, där det är oss möjligt. Detta principiellt undantagslösa motstånd mot varje slag av depressivt tryck kan betraktas som ett utslag av själva naturen hos våra strävanden och därför som en bekräftelse på att livsverksamheten i det hela taget betyder detsamma som utveckling av en arbetsriktning. Bekämpandet av depressionerna måste tydas som ett uttryck för att den livskraftiga delen i organismens ofrivilligt till följd av vitalsammanhanget gör uppror emot att beståndsdelar av den organiska helheten reduceras till invaliditet. Antingen måste dessa beståndsdelar stärkas, eller också måste de elimineras, eventuellt måste livshelheten på omvägar rekosntrueras, så att de kunna undvaras. De undantag från denna regel, vilka jag kunnat finna, äro endast skenbara, vid närmare efterseende bekräfta de regeln. När hysteriska personer tillgripa smärtor såsom stimulerande medel, eller när blaserade vivörer uppsöka faror och äventyr för att komma i ett tillstånd av spänning, så använder man sig av "ett" slag av depression för att fördiva ett annat. Och fördrivandet lyckas endast emedan organismen besvarar ifrågavarande depressioner med reaktiva anspänningar.

Depressionerna komma sig av den eegenmäktighet hos naturtingen och naturförloppen, vilken vi beteckna som lagenligheten i världens gång. Livet är icke det enda existerande utan endast enklaver här och där i den stora strömmen. Livsförloppen måste därför kämpa med omgivningarna för att bana sig väg; och i de komplicerade organismerna fullföljer en mängd livsverksamheter var och en sina tillskyndelser. Detta leder till kollisioner och förvecklingar.

Inåt markera depressionerna de fördämmningar, emot vilka livsutvecklingarna bryta sig. De äro den hemliga tvinsort, som utsuger oss, det är av dem våra krafter förtäras. FFunnes de icke, skulle livet hos oss oavlåtligen trivas och ständigt höja sig, såsom dess strävan är. Utan depressionernas motangrepp skulle det vara den lättaste saken i världen att bli en energisk människa, rik på skapande kraft, full av mod och förhoppningar. Vi skulle kunna utvidga våra tankars spännvidd till att omfatta ett vetande, en klokhet och självbehärskning, vars omfattning nu för tiden förefaller fullständigt utopisk.

Att bygga upp vållar icke någon svårighet, därest endast sammanfogningarna äro hållbara. Vad som förlamar vår framåtanda är ständigt att det uppbyggda faller i spillror och lämnar oss besvikna, förvirrade och tvivlande. Den osynliga, allestädes närvarande börda, som tynger vår tillvaro, är summan av våra brustna förhoppningar och misslyckade ansatser. Förvecklingar hejda vårt framåtskridande på otaliga punkter, så att våra bästa avsikter förkvävas genom frånvaron av realisationsperspektiv. Långsamt avtrubbas vårt sinne och förslösas vår initiativförmåga genom att vi gång efter anna måste lägga om vår planer, gå tillbaka och begynna på nytt, reparera det söndrade och samla det splittrade.

Och dock kunna man icke tvivla på att depressionerna utgöra ett led i "naturens outgrundliga vishet". Ärren efter de sår, som de tillfoga oss, tjäna till att leda våra steg. Vära upplevelser efterlämna minnen, vilka ha vitalitetskaraktärer, som utvisa upplevelsernas vällyckade eller misslyckade beskaffenhet. Därför kunna våra föreställningar tala varnande till oss. Depressionerna som vi dag för dag uppleva, äro en sporre till omorganisation, till ansträngningar och ny utveckling.




Fotfolksnot?




Övriga genrer (Essä/Recension) av figurett
Läst 408 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2013-11-10 15:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

figurett
figurett