Ruset gör mig stum och odrägligt öppen och spriten och tabletterna varar i de korta stunder av förtärande ångest. Sätter mig vid skranket och viskar tyst genom de korslagda träribborna som bildar små små romber och där bakom slöjorna kan jag skönja en mildhet i ett leende och en förlåtelse som smörjer min hals med en kryddblandning av körvel och spiskummin, du hör mig i det stora och du längtar min närhet, jag vågar för första gången i mitt liv ta emot. Klarheten gör mig lugn och ödmjukt tålmodig inför sorgen och ensamheten och vakenheten varar i små sjok av visshet. Lägger mig vid din sida och viskar tyst mot din rygg.