Ett ensamt litet blad
Sitter på trädets frusna kvist
Med multnande kanter
Och flyende glans
Så ensamt och skört
Ingen sjungande fågel
Eller endaste vän
Bara fruktan och ovisshet
Släpper det taget faller det
Stannar det kvar
Slits det i stycken av vinden

Ett ensamt litet blad
Med en fruktan så stor
Drömmer sig tillbaka
Känner ingen kyla
Återfår sin glans
Till en sjungande fågels toner
Släpper det sitt tag
Och faller…
Faller till ro