Jag har aldrig varit så upp och ner vänt, galet lycklig som när jag grät vid staketet längst fram på Daughter.
Med en tändare hårt knuten i handen och en plunta i kjollinningen.
Jag har aldrig varit så trasigt, förundrat förstörd som när Youth spelas och hon står inom räckhåll och jag är små, lätt flygande atomer, men hon förstår inte det och jag förstår inte det.
Längs med mina hettande kinder rinner stora tårar och de faller från fransar, kindben och haka.
Allting är så ofattbart mjukt och armen runt mig kan inte röra mig längre.
Jag vet inte om jag lever.
Det som får mig att vakna är de accelererande slagen av tändaren mot min vänsterarm och de håller mig kvar.
Ingenting i världen har någonsin varit så vackert.
Vill jag säga att jag älskar livet eller att jag bara vill dö?
Jag vet inte.
I den öronbedövande musiken sjunker jag ner i tystnad och drunknar i alkoholiserat blod.
Slår tändaren mot huden. River fram envist små sår och planerar att leta fram swiss-army kniven.
Ler och gråter och går sönder.
Det trasiga låter sig visas och det står så oklart.
Resten av konserten resulterar i minnesluckor och ångest varvat med lyckorus.
Jag flyger tills jag dör.
Tills jag dör.