*



Det tog en massa tid men idag, just
nu, är jag på den plats som jag ville till.

Det känns farligt på ett bra sätt.

Det känns som liv på riktigt.

Sådär skarpt.

så jag är rädd att säga fel och bara
klanta bort det. Hur ska man formulera
ord så de blir så vänliga att de öppnar sinnen
och samtidigt så vassa att de fastnar?

Är det snurrsnurr? Kanske behöver
jag bara lita på dej och din känsla att
plocka rätt ord i ett förvirrat svammel?

Det är ju så det borde vara!

Jag menar, du har säkert redan ha känt det.
Den där grejen att du är på väg nånstans.
Att du är mitt uppe i en pågående evolution.

Det är för dej och för den tanken som jag..


Jag är så nervöst lagd och
Jag vill bara försäkra mig att du vet.

Att du är riktningen.
Att det är du som är nästa kliv.
Att det är dig som vi behöver.

Att det är dags.



*