I tidens morgon vaknade pojken glad
efter syrenen, sprang ut i sin maskrossommar

från det daggiga gräset såg han solen skratta
sprang fort i det gröna, hoppades träffa hunden

lyckliga, spännande morgnar och saftbullekvällar
han tänkte på Anton och pappa och farfar och hunden

himlen blev blåare, molntussar log emot hunden
längre än pojken med tassarna på hans axlar

så vild och så snäll han luktade svagt av hund
och mamma som trodde den renliga hunden var smutsig

bollen flög frimodig under den skrattande solen
och pojken med hunden var aldrig så lycklig som då



medelålders han tänkte på gräset och hunden
hur han skuttade runt och sprang under molnen och himlen

han mindes sin maskrossommar och sökte förstå
när slutade solen skratta och han vara pojke?