På promenaden
går jag in i Dimman
den dansar med
kalla
våta
greniga fingrar
runt mitt ansikte
i en smeksam vind
konturerna
TIDEN
suddas ut
Grenarna för mig
varsamt
milt
ömt
mot Bokens Hjärta
Där viskas SÅNGER
från många århundraden
i öronsnäckans vindlingar
Ett GYLLENE
rådjurskid
kikar
förskrämt fram
bakom en knotig trädstam
med stora förskrämda ögon
som liknar mina
när jag var i treårsåldern
Jag försöker försiktigt smeka det
men då drar det sig kvickt undan
bakom en annan stam
men behåller ändå kontakten
Ett mäktigt rytande stör idyllen
o en kraftig brunbjörn
som liknar min far
tassar in i gläntan
den har fått vittring på kidet
som snabbt kryper in i
en håla
vid trädets rot
men björnen har
inga svårigheter att nå in i hålan
med sina väldiga ramar
Förfärad tänker jag
att nu är kidets sista dag
kommen
Men björnen drar bara ut
kidet ur hålan
o reser sig på bakbenen
o slickar det
o går belåtet inåt skogen
bärande kidet i sin famn
Jag flämtar till av lättnad
o försöker förstå björnens beteende
kanske den förlorat sitt eget barn
o vill nu kompensera sig
I all fall känns det tryggt
för kidet nu
Av någon anledning
fäller jag tårar
på bokens rötter eller
kanske det är Tidens dimma
som kondenserat sig på grenarna
Ett surrrande ljud från luften
fångar mitt intresse
först tror jag att det är en fygamin
men sedan ser jag att det en phua
Den sätter sig i en Gren i toppen
av trädet o börjar att surra en sång
som jag uppfattar som:
” Örkelljunga skyttepaviljong…!"
Försiktigt tar jag ner Grenen till marken
o vi börjar att dansa o hoppa i vattenpölarna
under trädet så det står härliga till
Phuan flyger upp till mitt öra o viskar något
o jag tar henne till kohagen o sätter henne
på en vacker vit Charloisko
o ett mirakel sker
Kon som har attityd säger: Muu...!
o vips förvandlas Phuan
till en vuxen mogen kvinna
som tar min hand
o vi börjar traska hemåt
i dimman som
nu lättat betydligt
© Bo Himmelsbåge