i ängen av trädringar


skimrar
i natten


tusenskönor

vita



silverlågor bär de
i sina händer



tänder stjärnorna
i hennes diadem




vem håller i detta plektrum
vem frigör tonerna
och ser du detta med öppnade sinnen
vad ser du
du ser
just

droppar


och




stillhet
faller mjukt in


lätta

svävande

vita


pudrade
andas marker




smälter
in i dina händer
skänker

doft



ur urkällans rena kärlek
till allts liv

och modern ler i urgrunden



till hon
vilken rör i grytan

den svartmagade ur järn
kommen




hon nynnar med klarstämma



jag kokar tjära
ur asfaltsbädden

maskrosor
lyfte täcket



ekan
ber mig
stryka bottnen

med penslar av
hjordvandringar



och
där


vid tjärnen
sitter en sprucken sten




jag föll
i mitt tvivel
mot kanten av mig själv




tjärnen baddar stenen
ditt tvivel kom att öppna ditt inre


det spruckna är ej det trasiga
det trasiga ej det spruckna



det är
vägen in



hör

vårt hjärta
andas i vinden