Stanken borrar sig genom svalget och stänger porerna på en tiondels sekund.

En lägenhet har ett nummer, det visste jag inte innan. En nyckel har ett lås att öppna, det visste jag. En katt finner sin väg hem. Alltid.

Varje box har ett lägenhetsnummer, just den med den skändade kroppen i var lappen lite matt men fullt läsbar, ett nummer och ett namn som polisen inte vill uppge. numret, 1103, hann jag få en skymt av precis innan någon med mycket pondus utan att ha kroppskontakt tryckte ut mig ur rummet med frysboxarna som utslängda längs väggarna. På ett sätt kändes det orättvist, det var ju ändå jag som telefonerat och berättat om sörjan mellan pallarna som boxarna stod på, hade man då inte lite mer rätt att få veta tänkte jag när jag tvingades lämna rummet med de mattblå betongväggarna.

*

Flinade inte järven åt honom på ett olustigt sätt, som om den visste hans hemlighet och innersta tankar och gärningar. En plötslig känsla av att bara komma bort kom över honom, från allt, djurparken och dess tiotal berömda myskoxar, linbanan i trädgården hans partner hade gjort för barnen och - sig själv. Det gick inte att gömma sig längre, inget vatten var tillräckligt klart för att simma genom längre, inga parmiddagar kändes meningsfulla, inga utredningar på jobbet kunde fånga hans uppmärksamhet. Livet hade blivit en grumlig transport av dagar och möjligen nätter av oro och ångest. Ändå tackade han en Gud han inte trodde på för att han fick känna det han kände även om det var jävligt, det var ju liv på ett för honom nytt sätt.

*