... en länge sedan
förfluten tid
där man ännu stundom
kunde få känna själslig frid ...

... tillsammans 
i trygg gemenskap
hand i hand
med någon
man håller kär ...

Någon alldeles speciell
vars närvaro i ens liv
var allt annat än eventuell, 
utan den man
vaknade med var morgon
och somnade
nära, tätt intill var kväll ...

Men tiderna 
ej blott bara förändras
och hastigt sin väg
bort in i det förgångna flyr ...

De förflutna tider
som en gång var
men ej längre är
fördröjer vår möjlighet
till att kunna förändra
den verklighet
som livet bjuder oss var och en
inför den morgondag
vilken ännu ej är här
men som likväl tillhör framtiden ...

Den framtid
om vilken vi ännu ingenting vet ...

... förutom 
att den skänker oss
så innerligt mången möjlighet
till att få göra allt det där
vi vet att vi vill och förmår ...

Allt det där
som vi skjutit på framtiden
men som vi
borde ha gjort redan igår ...

... och så kanske upprepat
över tiden
i allt för många år ...

Men när vi väl förstår
varför vi står där vi står
fyllda med smärtsamma minnen
från en förfluten tid
vilken ej längre är ...

... är det alltför ofta så
att de invanda mönster
som präglat delar av vårt liv
gör det lite väl svårt
för oss att söka nya alternativ ...

Insikten
vi får där vi står
innanför de fönster
vars nu så glasklara utsikt,
vilken för oss
så länge varit dold ...

... ger 
oss nya perspektiv
på vårt nuvarande liv
och visar oss vägen till
hur vi kan nå ända fram
för att äntligen nå
våra tidigare begravda
men nu återuppväckta
drömmars framtidsmål ...

Om vi blott bara
våra egna fördomar
om vad vi ej kan klara
slutar att så enträget försvara ...

Det är bra 
att vi minns
det som en gång var
men som ej längre är ...

Men bara så länge som
vi ej låter förflutna tiders minnen
hålla oss kvar
i det som ej längre är
och fördunkla våra sinnen ...

Ty någonstans finns det någon
som också minns
men som lärt sig
hur viktigt det är
att man sig bryr ...

Bryr sig om
insikten 
som berättar
hur väsentligt det är
att man ej låter sig
tillsammans med förfluten tid
fly
in i det förgångnas minnesarkiv
istället för
att låta det man minns
få förändra och utveckla
det som ännu finns
och som är så väsentligt
för att kunna få nya perspektiv ...

... på det framtida liv
vilket väntar
med ännu obrukad tid
när väl morgondagen 
åter en gång lika obevekligt gryr ...

... oavsett huruvida
vi väljer att i vår samtid förbli
för att gå vidare mot vår framtid
eller om vi väljer att
fly tillbaka in i våra minnesarkiv
tillsamman med den dag som är
på väg att bli förfluten tid ...

Någonstans tycker jag
det allra bästa vore
om vi kunde varandra hjälpa
till att sluta fortsätta
att oss själva 
och våra framtidsmöjligheter
fullständigt stjälpa ...

Ty då skulle vi snart
komma till insikt om
hur uppenbart
det är
att denna någon någonstans
som ännu minns
men likväl 
när den av förfluten tid 
tar farväl ...

... förmår att ta vara på
sin hårt förvärvade erfarenhet
vilken ger obegränsad möjlighet
till att förändra morgondagens verklighet ...

Insikten om
att denna någon skulle kunna va
eller kanske redan är du eller jag ...

Och hur mycket det
förbättrar utsikten för
att vi ska känna få
hur sinnesfriden
över tiden
åter fyller vår själ ...

Nu som då!