träden
viskar örtakorgens omhänder


strör
doftblad
av myrra


in i stigens lagda
solfjädersveck





pärlemor
andas himlar

midskepps
fönstermosaiker



gnistrar
i mjuka

ädelstenstrådar



varpen
varpen möter
vävarens inlyssnan

vägen
vägen ligger öppnad


i det seende ögat




solseglen
är spända

in i
vindarnas händer



segel

vingar

vidgas



ögon blickar
in i kommandeär



solskepp vaggar
mjukt i livshav

klippor är skålen
vilken bär stämman




de svarta bergen

bar
doken



ty bergen visste
hur ådrornas inre

kunde
blända insikten



ändå
drogs

doken
av


de svarta bergen skändades



för en stund
sjönk armodet
in i
ett folk




månmoder

vaggade dessa
i sina silverhänder



åren
spred ringar


solen steg röd
upp över bergskammar




det helade folkets hjärta
kupar kärlekshänder
runt bergskälla



ur armodet steg insikten