Jag hamnar på middagar där varje yttrad mening tycks isolerad av tjocka sjok av själslig distans. En kille på andra sidan bordet; han pratar snabbt och engagerat och i hans ord speglas timmar av inre cerebrala experter som med självklarhet recenserar världen. Jag vet inte om jag håller med, om jag hatar honom eller om hela min kropp vill falla hop, i dyrkan, invid hans fötter.
Jag smuttar på mitt vinglas och slås av en plötslig lust att hälla i mig, slita av mig tröjan, flasha pattarna och dansa på bordet, men nu talas det om revolution och stundande val och jag anar att våra revolutioner är av skilda slag.

Tjejen bredvid mig lutar sig fram och ber om en kopp te.