Bland blommor och blad hoppar han fram till det bästa ögonblicket i sitt liv.
Tre skopor hoppfullt tänkande och han var där.

Han landade tungt över varje andetag och såg hela världen spricka upp och flyga iväg som tusentals små fjärilar.

- Hur kommer det sig att allt färgglatt ser snällt ut? undrade han stilla i förbifarten.


Väl framme där han redan var, nu även i tankarna, såg han livet på en pinne och plockade upp den.

- Nej! skrek Livet till honom. Så gör man inte.


Han stannade upp i en väldig hastighet på väg tillbaka till nuet
och svarade med en axelryckning,

- Men... jag är ju kär.