Man kan inte få allt, därför måste man många gånger välja och ibland (alltid i efterhand förstås) inser man att man valt fel. I mitt fall och vad gäller den här situationen har jag aldrig ångrat mitt beslut. Aldrig någonsin. Även om priset var högt var det ett pris jag gärna betalade i hopp om att få leva mitt liv såsom jag ville leva det: att få fatta mina egna beslut och ta konsekvenserna av mina egna handlingar. Något som hade varit fullständigt omöjligt att göra om jag hade stannat kvar.

Jag var sexton. Han var tjugofem. Mitt hemland i Mellanöstern var en helt främmande värld för mig. Jag var utländsk här och jag var utländsk där. Aldrig kände jag mig hemma någonstans. Än mindre i sällskapet av en äldre man som jag artigt tog hand med och sade: "Hej, herrn" (vilket förnärmade honom då han påpekade att han bara var nio år äldre än mig) när vi ovetandes om baktanken hade arrangerats ihop för en kväll. Han var trevlig, det kunde jag inte säga något annat om. Men jag kände inte honom och han kände inte mig. Vi hade ingenting gemensamt och det enda han pratade om var sin utbildning och sina framtidsplaner inom karriären. Jag var totalt ointresserad men nickade artigt emellanåt för att inte ställa till med en scen när jag började förstå vad kvällen handlade om. Sanningen var att jag hade stängt av, börjat leta efter nödutgången och sakta men säkert börjat planera min flykt.

Hemma i Sverige vägrade jag förlova mig med honom. Konsekvenserna blev många men temat ett: bestraffning. Både fysisk och psykisk bestraffning. Till slut blev jag immun, skottsäker och totalt mekaniserad. Jag vände bara andra kinden till och inväntade nästa...