Hon är i 30-års-åldern,

ensamstående

och med gigantiska problem.

Som det tycks.



Nej, inte med gossen,

inte heller med sig själv.



Snarare är det omvärlden

som har allt svårare

för hennes förnöjsamhet

med livet.



På jobbet är hon inte speciellt

välkommen tillbaka,

nu när hon bara vill jobba deltid.


Vänninorna tycker det är konstigt

att hon inte längre vill

"hänga" med dem...


Grannarna undrar...

Och släkten.




Vad konstigt hon har blivit,

säger man,



"Hon går där i skogen

och på stranden

och hon har visst slutat jobba?


Så kan man väl inte leva?"



Hennes bästa väninna

tyckte att nu är det dags

för en ny karl - eller hur?

nu är det ju så länge sedan den förra.




Men Mamma älskar lilla gossen,

adopterad under stor vånda

och ett litet människobarn

med problem.



Men Mamma tänkte inte berätta,

inte vika ut sig i blaskorna.



Hon och lilla sonen

trivdes så underskönt

med det lugna och avskilda livet.



Och inte har världen där ute

med att göra,

att hon och sonen

nu är ekonomiskt säkrade


för all framtid.

Ingen har ju lyckats snoka fram

hur Mamma ärvt ett jättebelopp,

där bortifrån stora


Amerika.