Jag brukade se dig
Bortom hoppets och längtans älv
Där du hade vävt din kokong av snökristall

Alla dessa brustna förhoppningar
Som svärtat dina silkesvingar
Tidsåldrar av smärta låg nu inbäddad i själens bomull
Avlägsen och onåbar
På andra sidan

Men jag kunde se ditt skimmer i gryningen
Varje stjärnklar natt anade jag den silverfärgade röken från din boning
I det starkaste solljuset skymtade jag dina anletsdrag
Lång borta

Det sades att du slutit dig av dina strider
Att själva livslågan slocknat
Att ingen stig gick till ditt hem på andra sidan

"Gå inte dit, din väg kommer bli väglös"
Var vad jag fick höra
Men de äldste berättade om Möjligheten

Den natt då fullmånen lös som allra starkast
Gick jag till himlens nordligaste stjärna och föll på knä

Då, tvärs över det oändliga valvet formades regnsbågsbron
En trappa sprungen ur tiden själv
Av evighet
Till ögonblick

Med fjäderlätta steg gick jag över det omöjliga
Sedan var regnbågsbron borta och dimma omslöt mig
I fullständigt mörker pulsade jag genom snön
Famlandes mellan grenarna i hopplöshetens skog

Men där i en glänta såg jag klart det jag anat på avstånd
Din kokong vävd av snökristall
Jag bröt mig in genom din silkeslena gnistrande skyddshinna
Lade min hand på din axel

Där och då föll fjällen från dina ögon
Medan du kände livets första verkliga beröring
Viskade jag i ditt öra
"Du är inte ensam"