Jag minns föräldrarna som kom och gick
pratandes, skrattandes
med ytterkläderna på
deras fart i blicken och hur man
stod där och visste att de snart skulle blåsa bort

Jag minns tiden på dagis som vapenfri och vikarie
långt före min pappatid
man väntade in lugnet
jag visste ju vad barnet skulle göra, till vem det skulle söka sig
bara föräldern nu kunde gå

Och nu: halsduken som ska vikas eller nästan rullas ihop
de snabba löftena, vinkarna
den gamla springkramen

Nej, det är inte Nina Björks magont
det är bortanförkänslan
det omöjliga i att se sitt barn bakom föräldrahorisonten

Bara en kort stund
just när man sagt hej då men inte hunnit gå:
barnets släta ansikte
och förmodligen ens eget