Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vi blåste bort ibland

Vi blåste bort ibland

Vi blåste bort ibland
När regnet var lite för kallt & dagen lite för lång & hoppet lite för bortkastat
När jag höll tand för tunga
och natten & staden höll ett vakande öga på oss
när vi vandrade som på svarta speglar, den nyaste asfalt en högkonjunktur kan erbjuda
och din tystnad du var både ett löfte och ett uppehållstillstånd

mellan stearinljusen i barerna & klangen från kyrkklockorna blåste vi bort
du & jag & alla andra som är som vi
för vissa dagar känns det mer än andra att vi alla bara är döende stjärnor som bär våran historia som viskningar i vårt eget kölvatten
Och förr kunde jag tycka att lyftkranarna var vackra,
som löften om hur högt vi kan nå,
men nu är de som kirurger som gräver allt djupare i sår för djupa för att läkas i människor som aldrig mer kan bli desamma
Så jag går försiktigt över gatstenarna mellan våra möten, nöter dem med lite för tunna skor, undviker deras sköra kanter så att de ska orka

Orka bära den här staden, bära den här tiden
& därför vill jag bli som de kinesiska poeterna som går upp långt före gryningen för att doppa sina penslar
i bara vatten och skriva sina verser direkt på gatorna, dikter som lever bara tills solen går upp torkar bort & sedan minns bara stenen som bar dem för så letar jag mönster i min stad

och jag möter den här staden bäst på märkliga tider, på väg till platser utan synbar magi men som jag gjort till helig mark
Resor där jag är så närvarande att jag blir en utomstående iakttagare
mörka kvällar långt ifrån rusningstrafik och ersättningsbussar
Och det här är inte vilka pendlare som helst
Det här är tidens medborgare
I två stationer med tåget söder om söder är vi representanter för vår stad
För alla dem som blåste bort permanent
En dunkande ickefärd mot möten som utmanar alla uppmaningar att fånga dagen och istället bara är ett sätt att hålla monotonin stången

Och det är inte en mur som står emellan oss
Det är alldeles för mycket luft
När du skjuter svåra blickar över dina kindben mot världen som vägrar förstå medan solens sista strålar brinner i trädens kulörer
Och jag lämnar inga fotspår på torr asfalt längre och när solen tittar fram har mina skor torkat och mina fötter värmts mellan dina

Jag vill att den här staden ska bära oss och våra ord, våra protester och våran extas, våra händers avtryck på sträva kinder, våra hesa röster som slits ur sitt sammanhang när de når takåsarna
samtidigt som de första solstrålarna
för vi älskar den så högt
Som bronsplattan på sveavägen där en epok tog slut och mannen som bar så många liv med sitt mod förlorade sitt kan bära en enda stund in i evigheten

[Så vill jag att min stad ska bevara livet precis som det är nu och till den evigheten vill jag att min poesi ska bära mitt liv]

Så vill jag att stenen ska minnas min ungdom
Så att den inte blåser bort




Fri vers av Doptera
Läst 500 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-01-29 11:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Doptera
Doptera