– Det här mötet till exempel, säger jag. Det är mötena i livet som är livsavgörande, inte vilka val vi gör.
Vi börjar kvällen med ett bad i Medelhavet. Från klipporna just nedanför den egyptiske paschan Muhammad Alis vackra 1700-tals-hem. Vattnet är overkligt ljumt och mycket salt. Runt omkring oss ligger grekiska tanter i hattar och solglasögon och guppar som flöten.
Oavbrutet talar de. Min farmor startade en gång en syjunta. Första gången sydde de, sedan spelade de Canasta varje vecka i 20 år. De här damerna har nog gjort kvällsbadet till sin syjunta. Vi ligger i ganska länge. Det är lätt att flyta. När vi kommer upp klibbar huden av det salta vattnet och kläderna fastnar på fel ställen på kroppen.
– Det är viktigt att förlåta, säger hon. Att man kommer i kapp sina föräldrar. När man blir lika vuxen som de var när det gjorde som mest ont. Först då kan man förstå, och förlåta.
Sen klättrar vi upp de tunga stegen längst upp till den gamla borgen, Castro. På vägen upp diskuterar vi relationer. Föräldrar – barn. Badets svalkande verkan varade bara några steg i den 30-gradiga värmen och när vi når upp till borgen rinner svetten av mig.
– Jag var punkare, säger hon. Fast inte utanpå, utan inuti. Så mina föräldrar fattade aldrig det. Vi sprejade mycket.
Målet är att från stadens högsta punkt beskåda solens nedgång över berget Pangeon bortom stadens västra ände. Vi sitter stilla och ser stadens värme stiga upp bakom de medeltida murarna. Det är lätt disigt, men solen är mörkt gulröd och distinkt i konturerna. När bergskammen tangerar solskivan är det som två älskande som längtat efter varandra. Solen tar extra fart och berget sträcker lite på sig när de snabbt förenas.
Hon är yngre än jag. Full av kloka tankar och erfarenheter.
– Vi måste kämpa, säger hon. Vi får inte ge efter för de destruktiva krafterna. Det måste finnas en motvikt. Vi måste visa att vi inte går med.
– Jag har för länge sedan tappat tron på politiken som en möjlighet, säger jag. Det är ju inte politikerna som bestämmer. Det är ju andra, diffusare krafter som vi inte kan påverka.
Vi lämnar borgen och går i de små gränderna ned för Gamla stans östra sida. Ned till Kanados – restaurangen som blivit stamlokus för kavallasvenskarna.

Farfar gestikulerar ivrigt när vi kommer.
– Kom här ska ni få smaka säger han och med tandpetare delar han ut bitar från maten på sin egen tallrik. Octopus! Mmm, säger han.
Han har förstås rätt. I kväll är det en bläckfiskkväll. Inte den gummiartade kalamari utan octopus – den lilla åttaarmade. Hårt stekt och välkryddad. Vi beställer också ugnsstekt fårost med tomat och pepparfrukt. Tzatziki förstås, tomater och bröd. Med retsina och vatten blir det en fantastisk måltid. Till sist sött kaffe – metrios.
Vi sitter länge och samtalar om livets villkor. Om våra liv och andras. Ibland förenar tystnaden oss.
– Man kan inte ge upp säger hon. Varje motgång är också en viktig lärdom. Till och med katastroferna. Det finns så mycket fantastiskt att uppleva att man måste kämpa sig igenom motgångarna.
Mörkret har svept in oss när vi lämnar restaurangen. Stadslivet är fortfarande intensivt när vi långsamt går upp mot Souidiko Spiti – Svenska huset. Vi talar hela tiden, men bara i samförstånd. Aldrig blixtrar det till. Aldrig står åsikt mot åsikt. Två sinnenas gemenskap på historisk mark.
Vårt möte är en slump. I morgon kan det vara livsavgörande.