Hög musik och en skrikande sångröst som sammanhängande till musik sjunger är vad som dånar i mina öron. Jag knuffas ständigt till höger och vänster. Fram och tillbaka. Till musikens rytm. Vi står alla packade som sardiner på dansgolvet framför den stora scenen. Himlen är svart, likaså människorna omkring mig. För en sekund funderar jag tyst för mig själv i allt kaos. Var är jag någonstans?
Jag lyckas inte uppfatta deras utseende. De människor som står omkring mig är omöjliga att identifiera. Alla skriker och viftar med händerna i luften i samma takt som musiken. De viftar med händerna i den svarta natten. Allt för mig snurrar. Promillen i mitt blod är långt över körbar-gränsen. På till och med den mest stillsamma platsen skulle allt snurra för mig. Jag skulle vingla min väg i ett försök att gå innan jag tillslut ramlat ihop. I denna situation, där musiken är dånande och där människor knuffas från höger till vänster blir mitt berusade tillstånd dubbelt, om inte tre dubbelt så snurrigt.
Några gånger under kvällen har jag kastat några blickar på en speciell person snett framför mig. Han är något längre än mig. Hans kastanjebruna hår är kortklippt och spretigt, men nödvändigtvis inte ovårdat. Det blänker när strålkastarna från scenen då och då lyser över honom. Han har en oklanderligt perfekt rak näsa och mörka, intensiva ögon. Hans mörka skäggstubb skriker manlighet, likaså hans breda axlar och vältränade armar. Den något åtsittande ljusa, stickade tröjan skvallrar både det ena och det andra om hans kropp. Framför honom står en liten brunhårig tjej i hans armar och gungar med till musiken. Fan också. Varför ska alla snygga killar vara upptagna? Och här prata vi om en otroligt snygg kille. Du kan lätt slå henne, säger en röst inom mig. Du vet att du är snyggare än henne, han skulle lämna henne för dig, alla dagar i veckar. Jag slår bort rösten. Något sådant elakt ska jag inte försöka med.
Tiden går och när jag åter kastar en blick på honom är hon borta. Hon som tidigare stått så tryggt i hans armar. I mitt berusade tillstånd tycker jag det är bra. Jag följer åter igen med strömmen och gungar med, höger till vänster. Plötsligt avbryts mitt dansande av någonting. I ögonvrån ser jag något glänsande i luften. Hastigt vänder jag huvudet. Han jag spanat in hela kvällen viftar med ett ciggarettpaket i luften. Guldet från Marlboro gold förpackningen glänser där vi står. Scenens strålkastare reflekteras i guldet och drar till sig blickar. Jag känner plötsligt ett röksug. Är du faktiskt röksugen eller är du sugen på att göra anspråk? Efter att fått komplimanger oavbrutet av förbipasserande killar under kvällen är mitt självförtroende på topp. Promillen i blodet gör mig inte mindre modig. Och tack vare just promillen har jag aldrig någon tanke på om hans flickvän eventuellt skulle dyka upp igen och möjligtvis ogilla att jag står med honom. Vilket jag skulle förstå… nykter. Jag tar några steg och försöker tränga mig förbi några människor som likt alla de andra, står och dansar till musikens rytm. Hans huvud är vänd åt det andra hållet. P.g.a. musiken är det omöjligt att snällt fråga om jag eventuellt skulle kunna få en cigg. Jag knackar därför på hans axel. Åh vad hård och muskulös den är. Hans huvud vänder sig hastigt mot mig och han bockar ned huvudet mot min byst så det blir möjligt för mig att i hans öra, skrika vad jag vill honom.
- ”Kan jag få en cigg?” skriker jag för att försöka överrösta den höga musiken.
Han nickar två gånger och tar upp en cigg och räcker mig tändaren.
- ”Tack” mumlar jag osäkert i hans öra och rör mig bort dit jag tidigare stod, alltså ca tre meter från honom.
Efter min förfrågan märker jag att han plötsligt börjar vända sig om mer ofta efter mig. Trots musiken och knuffandet från alla olika håll så stannar allting av när han vänder sig om och ser mig rakt i ögonen. Hans mörka, intensiva och upphetsande blick drar mig till honom. Han klär av mig med hans blickar. Hans läppar är sammanbitna och käkarna på helspänd. Han ser nästan förbannad ut. Åh vad sexig.
Han börjar dansa sig alltmer nära mig. Tillslut står han vid min sida. Vi dansar allt mer intimt. Allt mer kroppskontakt. Han ställer sig bakom mig och när vi dansar, trycks min rumpa mot hans skrev. Jag känner hans armar som succesivt letar sig runt min midja. Du milde. Han knäpper sina händer framför mig och jag står nu i hans armar. Han nosar mig i mitt hår. Han kysser mig på halsen samtidigt som han gnider sig mot mig. Det är stillsamt och romantiskt på något sätt mitt ibland allt detta kaos av galna dansande bandfans. Jag tittar på min vän som står bredvid mig. Vi har båda pratat om hur snygg han är tidigare under kvällen. Jag mimar med läpparna ”Kolla nu”. Jag vänder mig emot honom och kysser honom. Jag agerar inte stillsam och romantisk när jag gör det. En riktig festival kyss var det. Utan att tveka kör jag in min tunga i hans mun. Riktigt dirty. Jag vänder mig om igen och tittar på min kompis och ler. Hon ler bara och jag känner adrenalinet rusa i mina ådror.
Han tar fram mobilen och håller den mellan händerna som fortfarande är framför mig.
- ”Skriv ditt nummer!” skriker han i mitt öra. Annars hade det inte funnits någon chans att jag hört honom.
Jag touchar med fingret på raden där det står namn. Skriver in mitt namn och touchar sedan på nummer. Jag klickar in mitt nummer.
- ”Jag måste gå på toa, jag ringer dig sen” skriker han och släpper mig ur hans armar.
Nej, kallt. Han lämnar dansgolvet och tränger sig förbi en massa människor. Jag dansar vidare, lite dyster. Han var så snygg, och det var så roligt. Efter vad jag uppfattar som en evighet ringer han. Ett nummer jag inte har i kontaktlistan ringer. Jag drar med fingret så den gröna knappen, likt de andra runt omkring mig, rör sig, från vänster till höger. Jag svarar.
- ”Hallå!?”
Jag hör ingenting. Det är absolut omöjligt att höra något. Jag tränger mig snabbt förbi de galna fansen. Desperat rusar jag bort från scenen för att höra vad han säger. Ja! Vi pratar och bestämmer plats där vi ska mötas. Än fast de galna fansen som gungar från sida till sida är borta snurrar ändå allting för mig. Men jag känner ingen ångest. Jag gillar det gamla hederliga berusade tillståndet.
Jag kan se honom på avstånd. I ett tappert försök springer jag, något ostadigt emot honom och kramar honom. Mina vänner som tidigare varit stränga med att vi ska hålla ihop syns inte till alls. Kanske därför att jag desperat trängde mig förbi alla på dansgolvet, bort från scenen utan att säga till.
Vi två driver runt, stannar till ibland för att visa vår uppskattning för varandra.. snarare upphetsning. Jag grips av separationsångest. Jag vill aldrig säga hejdå till honom. Han är så varm. Hans kropp, kyssar och komplimanger värmer mig. Jag vill alltid känna hans kropp emot min. Jag blir fast besluten att låta honom följa med hem till vårt tält där vi sover. En bit genom skogen är allt som skiljer festivalen och vårt tält åt. Vi båda går, ostadigt och vingligt ifrån allt kaos. Ifrån all musik, buller och skrikande. Trots mitt tillstånd vet jag vägen tillbaka. Efter en sådär tio minuter har vi passerat alla marknadsstånd, alla vägar och bilar, campingar och husvagnar, bajamajor och ölburkar. Nu är det bara skogsvägen hem. Innan skogsvägen börjar står två plankor för vägen. För några dagar sedan regnade vägen sönder och är nu avspärrad för bilar. Jag sätter mig på plankan och han ställer sig framför mig. Vi börjar småprata i pauserna mellan våra salivbyten. Han klämmer och känner över exakt hela mig. Jag gillar det. Vi delar erfarenheter, ålder, civilstatus, utbildning och hemort. Allt sådant man nödvändigtvis kanske vill veta.. innan man kör ner sin tunga i någons hals. Men jag är för full för att bry mig.
Min kropp är helt slut efter konsertens gungande och mitt huvud är helt tomt efter festivalens ljudnivå och systemets alkohol. Hand i hand går vi in i mörkret. In bland träden och in i tystnaden. På avstånd hörs live-musiken. När vi kommer till ett vägsjälv är jag säker, trots mitt tillstånd att ta av till vänster. Den vägen är svart. Det är bara en ensam grusväg som är täckt av större stenar och hål. Trädens toppar står lutade mot varandra och ger den lilla grusvägen en känsla av att vara en tunnel. Tack vare alkoholen går jag raskt upp för backen utan att flåsa eller känna den minsta uns av ansträngning. När vi kommit halvvägs upp för backen tar han ett andetag och vänder huvudet mot mig. Våra blickar möts. Titta inte sådär upphetsande på mig. Han hämtar andan och får ur sig:
- ”Den här stigen kallas för våldtäcksstigen”.
Va?