Så som poetens musa

alltid är ogripbar

Så tycks också ensamheten

bli allt som stannar kvar

Fan ta den!

Så många ord som ristats

så stora, stolta i sitt mod

Så många smärtor i själar

målade i hjärteblod

Kanske just din var en

Så söker kakan maka

Så lika blir blott främlingar

när de så länge stått tillbaka

och sett alla sååååå lyckliga par

Så kom igen!

Så hungriga, så fulla av längtan

skälvande inför ett spirande hopp

Spänna en gisten båge

så längesen formen var på topp

Eller var den?

Så kommer stunden

ni har levt så länge för

Och ni står där stumma

som när en förväntan dör

Eller besannas den?

Så är livet bara fest

och en sorts övertändning

med risk att allt tar slut

i en skrämmande handvändning

Eller kanske pågår den än?

Vad händer sen?

Visst är vi ganska udda typer

som inte för någon makt

eller för några mutor kryper

Vi går aldrig i takt

Men kanske har vi ett litet drag

eller en särskilt lyckad kombination

av bokstäver som i ett slag

tillsammans bildar perfektion

Bara den som törs kasta sig ut

kan landa i ett verkligt lyckligt slut