När du har några år på nacken visar du fram en fond
med anteckningar från dina resor. Om dig, världen.
Du räddar dig från livsleda. Du tror på dig själv.
För att du tror på människan.

Håll sanningen först närmre, sedan fjärmar du dig.
Skåda det objektiva. Det hålls fram mot din subjektiva lupp.
Det bläddras i dagstidningen som köpts i kiosken.
Skeppsbrutna i Atlanten. Rebeller i Ukraina.

De skulle kunnat vara du. Det kan vara du.
Det är du. I en tid och på en plats.
Tänk en stund på ondska, och att den handlar om dig.
Om någonting annat än skeppsbrott på Atlanten.

Ondskan är en del av människan och naturen.
Om du själv skulle kunna vara ond också.
Var går din bristningsgräns för att överleva?

Du inser genast, att din fot skulle sättas ned
på ett tidigt stadium >>stopp!>>Trots allt det
som hotar, det branta, det ojämna. Som alla
får tampas med. Så pass förutseende skulle du
hellre gå under jord. Gömma dig i en bunker
med gångar.

Verkligt förföljd eller bara paranoid
dricker du ditt K. På ditt block på skrivbordet
porträtteras dagarna. Det finns mer att upptäcka.
Teckna ner porträtt görs i all avskildhet i ett bibliotek.

Rummet är inte tomt. Tvärtom. Däremot tyst.
Är detta hos Emmy Rothbaum? En trappa upp,
den är inte så brant, utan som andra trappor
i fyravåningshus med lägenheter. Hon har nycklarna.
De passar i dörrlåset.

Hon är hemma. Det lyser i ett av hennes fönster.
Som ljuset från en ängel. Men bara på besök.
Som hon själv i detta liv.