Så kanske galenskapen drabbat mig till slut, att jag inte vill hata min nästa och jag vill tro.

På hur dimma kan finnas i februari och hur måsarna kan anlända en månad för tidigt. Kanske borde jag se något annat, men jag vill ha min blick mot himlen, där jag kom ifrån och ska till en dag.

Skimrar livet i mig fast mänskligheten bara undrar kring sin överlevnad fram till sin död.

Bär jag stoff av luften i min hand, andas in den och anar doft av vinteråska.

Dricker jag vin och röker, skrattar och hjälper barn och det räcker. Lagar jag mat och ler, jag har mat att laga. Älskar jag, varje sekund jag andas.

Ser jag människor gå in på psykiatrins öppenvård och jag hör inte till dem längre.

Jag har liv.

Ville jag skriva ett brev till pedofilen som förstörde min barndom och allt jag kom fram till var att det gjorde ont. Då.

Har jag nog drabbats av galenskap som vill leva i en värld där det är det vi fruktar mest.

Ser jag måsarna svinga över dimman och mitt hjärta lättar.

Ännu högre