Det var året tvåtusentolv den fjärde dagen i mars månad
under flera svåra år hade min längtan blivit ratad och hånad
Hade min längtan varit som en katt
hade den varit inne på liv nummer elva
men denna dag fann längtan sin skatt
en kvinna vackrare än vackraste älva

Alltför länge hade jag varit alltför dyster
men med ett helt oemotståndligt lyster
som vårens första vind
värmer frusen pinad kind
blåste hon lätt bort all den smärta
som härjat illa i mitt sargade hjärta

Emot hennes enastående vackra prakt
har inget motstånd till lust någon makt
men denna blomman får inte plockas
hennes blad får inte noppas
älskar, älskar inte
mitt hjärta kan ändå inte stoppas

Hon är inte fallen på min lott
och skönhet är inte allt
men hon värmer gott
när det blåser kallt