Logiskt sett går allt mot sin ordning. Från struktur till kaos, entropins lagar, från Big bang till svävande galaxer längre och länge i fjärran Fysikens lagar i all evinnerlighet. Där jag undrar överhuvudtaget om någon motsats existerar, i ett rum där man inte kan mäta, där kaos går mot ordning.

Om de alla oordnade tankarna, i vars lilla rum där min själ tänker, kan med sammanvägningar gå mot förnuft. Då tror jag också på samklang, där livet kan klinga mot harmoni. I åratal genom repeterande mönster av tankeslingor undrar jag om dessa ända inte har samverkat mot entropins paradoxala motsats.

Min resa var svår. Jag hade aldrig trott då vad jag tänkt, format och bemästrat idag. En människas kris och framkomst innehåller det mest komplexa, och ja paradoxala, vi ens kan föreställa. Jag undrar om inte det är än större än alla lagar i universums början och slut. Och där var jag en del.