Någon skrek mycket högt och länge.

Rösten förvreds långsamt
– som ett föremål som sänks ner i smält metall –
och låstes fast i ett något för högt läge.

Ibland, ganska ofta, stack små okontrollerade
och slumpartade övertoner ut,
som taggarna på en sönderrostad taggtråd
eller som de förtvinade grenarna på en sargad,
understimulerad nervtråd.

Ibland löstes skriket upp i ett egenartat skorrande ljud
som om det försökte pressa sig ännu högre,
men inte förmådde.

Om skriket var av man, kvinna eller barn kunde inte avgöras.
Några gissade, för det borde man väl.

Man kunde studera det länge och ingående,
men till sist löstes det upp i ett nästan mekaniskt gnissel,
som även detta till slut dog bort.

Med viss saknad återgick man till sina sysslor.