Det är först nu jag blir medveten om klockans slag, de har på något sätt varit inneslutna i mig hela tiden. Svarta moln förutspår det kommande, omvälvande regnet. När vädret skiftade blev vi medvetna om mörkret som omslöt oss.

Hon lyssnar till koltrastens melodi, tonerna visar sig strax utanför fönstret. Hon sitter med ryggen mot, som innesluten i sig själv. Och jag kan inte komma nära. Hon kurar ihop sig, som om hon väntar. Som om hon sitter på en busshållplats, på väg mot oändligheten. Närvaron är ingenting, endast ett förgivettagande. Resten är intet och tystnad.

Högsommarvärmen är här, det ligger frustration i luften. På balkongen växer bokhögarna, mot himlen.